Bröderna Anderssons Elektriska AB efter Gjuterivägen
Med utbyggnad av vattenkraften påbörjades samhällets elektrifiering på 1890-talet. Kungliga Vattenfall byggde Älvkarlebys kraftstation 1915 för eldistribuering i större omfattning.
Innan man fick elen från Älvkarleby hade smidesfabriken i Mölntorp sin egen vattendrivna generator. Den försåg inte bara fabriken med elektricitet under arbetspassen utan även gårdshuset. Två blinkningar i lamporna betydde avstängning för natten. Gårdens tjänstefolk skyndade sig då tända karbid- och fotoenlyktorna.
Planeringen för elinstallation i vår trakt började när Kolbäcks Belysnings AB höll sitt första möte den 30 juni 1917 i Yllesta skola. Och Säby Elektriska Distributionsförening u p a höll sitt möte på Gästgivaregård den 7 augusti 1918. Man behövde en ekonomisk plan och utförare av arbetet.
Hilmer Andersson som arbetade på ASEA i Västerås bildade 1919 Anderssons Elektriska affär. Från Åker i Södermanland anslöt sig tre bröder nämligen Martin, Erhard och Georg och vi fick Bröderna Anderssons Elektriska AB. Firman bedrev elektrifiering ute i bygderna både med linje- och installationsarbeten.
Kolbäcks Belysnings AB med hjälp av Carl-Axel Olsson från Viby ger oss en ingående beskrivning hur elektrifieringen genomfördes och kom att revolutionera tillvaron för människorna på landet och även för tjuren i Viby.
Kurt Larsson i januari 2023
Två styrelsemedlemmar i Kolbäcks Belysnings AB har ordet.
För det svenska samhället kom elektrifieringen att innebära något av en revolution. Detta gällde kanske i hög grad landsbygden.
Carl-Axel Olssons hem i Viby kom att utgöra ett centrum vid utbyggnaden av Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening. Som en pojke i tolvårsåldern upplevde Carl-Axel född 1906 allt vad det innebar.
I efterföljande berättelse har han på ett personligt sätt dokumenterat de problem, bekymmer och glädjeämnen som elektrifieringen innebar. Det var dock för de flesta något helt nytt och okänt detta med elektrisk energi.
Vi som vid Kolbäcks Belysnings AB:s bolagsstämma 1982 fick höra denna berättelse ansåg att den borde bevaras till eftervärlden. Detta är anledning till att vi låtit trycka den och vi hoppas och tror att den skall utgöra ett värdefullt dokument om tider som gått.
Sven Ericsson Tore Ferngren
Carl-Axel Olsson i Viby berättar
1917, första världskrigets tredje år, började avspärrningen göra sig alltmer gällande. En importvara som vi alla voro mycket beroende av var lysfotogen. På landsbygden var fotogenlampan den enda ljuskällan. Vi ville ogärna gå tillbaka till pärtor och talgdankar igen.
Underhand kom det en ersättare. Det var karbidlampan. Den var mycket ljusstark, men svårhanterlig. Det fanns människor som voro fullkomligt vettskrämda för dessa osande och fräsande tingestar. Man var rädd för brand- och explosionsrisker.
Man får nog säga att det var bristen på fotogen som var en stor drivfjäder, om det också inte betydde allt, när det gällde intresset för bildandet av en distributionsförening. Det var ju också den lätthanterliga energin som kunde användas för trösk, vattenuppfordring, vedkapning samt magasinsgöromål.
Däremot så äro ännu hushållsmaskinerna en förborgad hemlighet. Var helst två eller flera bönder träffades så dryftades dessa frågor. Det var ju inte bara här utan det var lika över hela landet.
Den 30 juni 1917 hölls det första sammanträdet i Yllesta skola. Lantbrukare från Kolbäck, Svedvi och Berg voro närvarande.
Ivar Eriksson Värpeby förde klubban. Det fanns en handlare Alfred Gustavsson i Brånsta, han höll ett orienterande anförande om särskilt den ekonomiska sidan av elektrifieringen.
Den 11 september 1917 hölls styrelsesammanträde på Mejerikontoret i Kolbäck. Då undertecknades de tidigare stadgarna samt ansökningshandlingarna, som skulle inlämnas till Kunglig Befallningshavare i länet för registrering av föreningen. Vid samma tillfälle föredrogs anmälningslistorna. De upptog 188 personer samt 5 föreningar som därmed begärde sitt inträde.
På stämman den 12 oktober 1917 beslöt de närvarande att föreningen skulle bildas och kallas Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening u.p.a. Stadgar för föreningen antogs.
Nyårsdagen 1918 hölls styrelsesammanträde hos Erik Eriksson i Tibble. Då beslutades att föreningsmedlemmarna skulle anskaffa stolpar. Huggning av stolpar skulle ske senast under februari månad.
Den 2 april 1918 hölls styrelsesammanträde. Då beslutades att styrelsen skulle framlägga ett förslag till stämman, som skulle hållas samma dag, att byggandet av ledningsnätet skulle omedelbart påbörjas. Det framgår ej av något protokoll, men Hilmer Andersson blev den ansvarige för linjebyggnaden.
Som kuriositet kan nämnas, att i början brändes stolparnas rotändor över en eld, för att därigenom bättre motstå röta. Vid Viby grävdes en stor fyrkantig fördjupning 2 x 4 x 0,4 m. I gropen hölls en mycket kraftig eld. Stolparna rullades över elden så sakta, att stolparna blev ordentligt förkolnade. Vilket värde proceduren hade kan ej bedömas.
På årsstämman den 29 april 1918 dryftades lämpligheten av att bränna stolparna. Från flera håll ifrågasattes nyttan av sådan bränning, särskilt om den icke blev grundligt gjord. Beslutades att bränning ej skulle fortsätta. Om några år skulle stenarna omkring stolparna plockas upp och stolparna impregneras vid jordytan med något lämpligt ämne exempelvis tjära.
Sju bröder Andersson arbetade både med linjebygge och installationer. ”Stolp-Olle” är ett namn som ej bör glömmas bort i detta sammanhang. Hilmer var bas och hade också behörighet.
De övriga var: Helmfrid, Georg, Alfred, Henrik och Erhard. Hilmer och Elin bodde i Tobiebo. Elin hade ett drygt arbete med att skaffa fram och laga mat till alla dessa matfriska karlar. Hon är värd en stor honnör för sin stora husmors-, för att inte säga matmorsgärning.
Bröderna Andersson blev ju senare installationsfirma i Kolbäck med Hilmer, Martin, Georg och Erhard som delägare. Firman finns alltjämt kvar till namnet. Bröderna har sedan flera år lösts ut ur firman. Bröderna har gjort ett berömvärt arbete vid uppbyggandet av föreningen.
Hilmer, Martin och Erhard Andersson 1966
Fredagen den 18 februari 1919 var den stora dagen då strömmen gick ut i ledningarna. Som 12 åring minns jag hur vi väntade att det stora undret skulle ske. Det drog ut på tiden. Kvällsmjölkningen hade börjat. Belysningen utgjordes av en lampa, som flyttades med vartefter mjölkningen fortskred.
När strömmen äntligen kom och ljuset flödade ut över kor, kalvar och mjölkerskor genom tio 25 ljuslampor blev det glädje och en uppståndelse som är svår att beskriva.
Tjuren som drog vandringen för vattenfordringen blev också så småningom ersatt av en centrifugalpump. Han hade utfört sitt arbete lugnt och tålmodigt. Varje gång tjuren gick förbi skvallerröret kastade han en längtansfull blick efter eventuella vattendroppar.
När det äntligen började rinna ur rören sprang han sista biten fram till dörren. Han nekade bestämt att gå längre när det väl var fullt i bassängen. Vid dörren selades han av och fördes in i sitt bås igen. I modernt språkbruk skulle det heta att tjuren blivit friställd. Men nu kunde han falla tillbaka på sin egentliga uppgift.
─ O ─