Skribent Kurt Larsson. Foto Mats Källstig. Dator Lenovo. 28 april 2026.
Kontorsteknik – min väg genom yrkeslivet
Den här texten är min berättelse om hur kontorstekniken förändrades från 1940-talet till 1990-talet – sett genom mina egna erfarenheter som tekniker, instruktör och pionjär inom mikrofilm och optiska system. Det är både en personlig resa och en skildring av en tid då tekniken förändrade hela arbetslivet.
Efter sjukdom och stigande ålder har livet förändrats och minnet vandrar gärna tillbaka till de yngre åren. Här försöker jag samla den tekniska resan som jag gjorde under yrkeslivet – från de första enkla reparationerna till arbetet med kontorsteknik i Sverige och utomlands.
Jag lämnade min barndoms uppväxt på gården Vallby i Säby socken år 1952. Där fick jag redan från barnsben delta i åkerbruk och boskapsskötsel. När jag återvände 40 år senare var marken utarrenderad till ett modernt jordbruksföretag – ett tydligt tecken på hur tiden och tekniken gått vidare, precis som jag själv gjort i mitt yrkesliv.
Vallby Säby 1952 med min hund Ulven av Tågabo.
Bröderna Anderssons Elektriska Affär
Livet hemifrån hade lärt mig att inte stå handfallen inför självständiga arbetsuppgifter. Dessa var ofta inte så väl betalda så det gällde att istället komma ut i förvärvslivet. Det gjorde jag som 13-åring springpojke hos Bröderna Andersons Elektriska AB i Kolbäck. Det var en blyg men arbetsvillig yngling som där infann sig klockan sju varje morgon för 15 kronor i veckan.
Arbetet hos Bröderna Anderssons blev min första riktiga kontakt med den tekniska världen. Som springpojke fick jag börja i det enkla: bära material, hålla ordning i verkstaden och göra mig nyttig där det behövdes. Elektrikerna lät mig snart prova små uppgifter, och varje gång jag fick hålla i ett verktyg kändes det som ett steg in i en större värld.
Samma känsla följde mig när jag senare fick vara med och arbeta i Munktorps kyrka. Ljuskronorna skulle elektrifieras. Det var ett stort och ansvarsfullt projekt för en ung pojke, men jag tog mig an det med samma blandning av respekt och nyfikenhet som allt annat. Där, bland kablar, verktyg och doften av duvträck, växte min självkänsla inför mina arbetskamrater.
Planeringen för elektriska installationer i vår trakt togs fram när Kolbäcks Belysnings AB höll sitt första möte den 30 juni 1917 i Yllesta skola. Bröderna Anderssons Elektriska fick uppdraget att genomföra utbyggnaden.
Hemmen matades vid den tiden med 127 volts spänning. Övergången till 220 volt började användas under min tid hos Bröderna. Det gav mig ett omfattande arbete med att bygga om hemmens kokplattor och andra apparater.
Br. Anderssons Elektriska, gamla Gjuterivägen.
AB Addo i Västerås
Efter en tid på den närliggande fabriken Mölntorps Verkstäder började min pappa allt oftare predika sitt återkommande budskap: ”Pengar är inte allt – du måste lära dig ett yrke.” Det var inte svårt att förstå varifrån den övertygelsen kom. Han hade själv gått arbetslös under den svåra depressionen i början av 1930-talet och visste vad brist på yrkeskunskap kunde innebära.
Måndagen den 24 april 1950, nyss fyllda 16 år, började jag därför på nytt som springpojke – denna gång på AB Addo i Västerås. Addo var vid den här tiden ett välkänt namn i landet, inte minst för sina additions- och bokföringsmaskiner som fanns på kontor över hela Sverige.
Försäljarna i Västerås såg till att jag hade fullt upp. Trampade upp- och nedför Oxbacken på en trehjuling med maskiner som skulle levereras eller hämtas för service. Trots slitet blev åren på Addo ändå betydelsefulla.
Efter militärtjänstgöringen 1956 anmälde jag mitt intresse för en tjänst i Landskrona. Servicechefen på Addo AB i Malmö gav mig förtroendet, och kort därefter fick jag även ansvar för platsen i Lund med halva Skåne som servicedistrikt. Det blev sammanlagt tio år på Addo – år som lade grunden för min fortsatta bana inom kontorsteknik och servicearbete.
Här har jag avancerat till mekaniker.
"Addo genom tiderna" Julskyltning på Hållgatan, Västerås.
Friden Kontomation AB
Jag lämnade Addo för jag hade redan sett hur kontorstekniken började röra sig bort från de rent mekaniska lösningarna. Maskinerna blev snabbare, mer precisa och allt oftare relästyrda. Det var tydligt att en ny epok var på väg,
Det var i den här brytningstiden som jag kom i kontakt med Friden Kontomation AB – ett företag som hade ambitionen att ligga längst fram i den tekniska förändringen. Den första januari 1961 började jag som teknisk chef på det nyöppnade kontoret på Kaptensgatan 4 i Malmö. Inom tre år hade vi sju anställda tekniker på södra distriktet.
Flexowritern använde hålremsa som lagrings- och
överföringsmedium. Texten kodas i en hålremsa.
Teknikskiftet från mekanik till elektronik
Under större delen av 1900-talet var kontorens maskiner byggda av kugghjul, fjädrar och spärrar. Allt var konkret och begripligt: man kunde se hur kraften vandrade genom maskinen, höra rytmen när hjulen slog i varandra och känna motståndet i tangenterna. Mekaniken var pålitlig, men den hade sina gränser.
Från rörliga delar till rörliga elektroner
Det verkliga genombrottet kom med transistorn. Plötsligt kunde man bygga logik i fickformat. Transistorn var snabb, tyst och nästan outslitlig. Där mekaniken behövde en hel konstruktion för att utföra en enda funktion, kunde en transistor göra samma sak på en bråkdel av en sekund – och utan att slitas. Och där, i det skiftet, föddes den moderna kontorstekniken.
1962 Fridens mekaniska Computyper
1964 Fridens elektroniska Computyper 5610.
Esselte System AB
År 1969 slogs två avdelningar inom ESSELT samman till ett ny division, Esselte System
AB. Där fick jag samma år erbjudande om en anställning. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att utvärdera kontors- och mikrofilmutrustning. Kunde det bli mer utmanande för en 35-åring med min erfarenhet?
Utvärdering av mikrofilmtekniken blev mitt första uppdrag för Esselte System AB.
Computer Output Microfilm (COM)
På 1970-talet skrev bankerna ut kontoutdrag, transaktionslistor och andra rapporter på papper. Det var stora mängder papper som skulle hanteras, lagras och skickas vidare. När den nya tekniken COM slog igenom förändrades detta arbetssätt. I stället för att skriva ut rapporterna på papper kunde datorn skriva ut samma information direkt på mikrofilm, så kallade microfich.
Com-genererat mikrofich jämfört med papper.
COM blev anledningen till att jag för första gången i mitt liv fick resa till USA. I januari 1970 flög jag in över ett soligt Los Angeles för en kort mellanlandning, innan resan fortsatte vidare mot San Francisco. För mig, som aldrig tidigare satt min fot utanför Europa, kändes det som att kliva in i en annan värld – större, snabbare och mer tekniskt framåtblickande än något jag tidigare upplevt.
Esselte hade skickat mig till utbildning på Pertec, ett företag som just då befann sig mitt i en snabb expansion. Under 1970-talet hade Pertec köpt upp flera datortillverkare och tagit steget in i den växande datorindustrin. Företaget började producera och marknadsföra minidatorer för datahantering – teknik som låg helt rätt i tiden när allt fler verksamheter började automatisera sina informationsflöden.
Utvecklingen ledde till att Pertec delades upp i två bolag. Pertec Peripherals blev kvar i Selicon Valley, medan Pertec Computer etablerades i Irvine, söder om Los Angeles. Det var till dessa miljöer – mitt i en bransch som just höll på att ta form – som jag kom för att lära mig den nya tekniken.
Att få vistas där, i ett USA som bubblade av innovation, var ett äventyr i sig. Men det var också en tid då Pertec stod inför stora förändringar, och jag fick uppleva dem på nära håll. Det gav mig inte bara teknisk kunskap, utan också en känsla av att vara del av något större – en global omställning där datoriseringen sakta men säkert började ta plats i vardagen.
Microfichläsare
Volvos reservdelskatalog på mikrofilm
Volvos tryckta reservdelskataloger hade i många år skickats ut till företagets distributörer runt om i världen. Det rörde sig om enorma mängder papper – flera ton som transporterades med lastbil och båt. Med mikrofilm öppnades en helt ny möjlighet: samma information kunde skickas med flygpost, snabbt och till en bråkdel av vikten.
Problemet var bara att tekniken för att producera dessa mikrofilmer inte fanns i Sverige. Vi – eller rättare sagt jag – visste inte hur vi skulle kunna genomföra produktionen. Det var ett stort steg in i okänd mark.
University Microfilms
Efter flera resor till USA hittade vi till slut en samarbetspartner: University Microfilms. Där producerades Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm, och jag fick själv fungera som lärling under arbetet. Det blev min uppgift att lära mig hela processen från grunden.
När den första katalogen var klar återstod nästa utmaning: att bygga upp en egen produktionslinje i Stockholm. Ansvar och genomförande hamnade på mina axlar – och det blev starten på en helt ny epok för Volvos dokumenthantering.
Här synar jag Volvos reservdelskatalog på mikrofilm.
Fuji Photo Film Company.
Då Esselte blev stor konsument av Fujis mikrofilm blev vi också deras återförsäljare för produkten i Sverige. Jag for till produktutbildning i Fujis fabrik i Ashigara, Japan. Fujifolket tog väl hand om mig.
Ashigara 1979 vid den obligatoriska fotograferingen.
National Micrographics Association (NMA = jämför med Älvsjömässan) höll sina årliga sammankomster i olika större städer i USA. På dessa träffades leverantörer och kunder för att hålla sig informerade om den senaste tekniken. Det blev också naturligt att se sig om i landet.
Den 11 maj 1982 i Florida.
Toshiba Optical Disc
I mitten av 1980-talet lanserade Toshiba ett digitalt arkivsystem som alternativ till mikrofilm: Toshiba Optical Disc. Dokument lagrades på en optisk skiva som, med dagens mått mätt, var stor och tjock som en tallrik. Systemet krävde både skanner och minidator och blev därför en hel möbel i kontorsmiljön.
Trots sin skrymmande form markerade det ett viktigt steg mot framtidens digitala dokumenthantering och visade att arkivering inte längre behövde vara analog.
Ett minne som jag inte glömmer.
Det är första gången som för mig dit jag befinner mig i dag. Vi ska demonstrera Toshiba Optical Disc på Älvsjömässan. Allt är förberett, och både våra egna tekniker och de japanska står samlade när jag plötsligt ser en av våra män ta fram sin snusdosa.
Han matar fram en prilla och är just på väg att bjuda en av japanerna.
Jag vet vad som står på spel. Av artighet säger japaner ogärna nej, särskilt inte i officiella sammanhang. Utan att tänka ropar jag: – Stopp!
Allt stannar upp. Japanen ser på mig, förvånad och lätt chockad. Hade jag inte ingripit hade han sannolikt stoppat snuset i munnen, svalt det – och sedan kämpat mot kväljningar inför hela mässpubliken. En sådan förödmjukelse är svår att bära hem till Japan.
Nu, när jag sitter på Strandgården och låter minnet vandra, är det inte maskinerna jag minns mest – utan människorna. Arbetskamraterna som lärde mig yrket, kunderna som litade på min kunskap, och alla de som delade glädjen i att lösa problem och skapa något bättre än det som fanns innan.
Tekniken går vidare,snabbare än någonsin. Men min egen resa har nått en lugnare fas. Det känns därför naturligt att samla dessa minnen, inte som en manual eller historiebok, utan som en berättelse om ett liv i teknikens tjänst. Ett liv där varje ny uppgift, varje resa och varje utmaning blev en del av den väg som fört mig hit.
Strandgården i maj månad 2026.
Kurt Larsson