En torpares liv

ABF Kolbäcksdalen gav 1979 ut en bok med samlade skrifter. Temat var Hallstahammar under 1900-talet.

En av berättelserna i boken var skriven av Stig Pettersson på Ängen i Strömsholm. På fastigheten driver i dag hans barnbarn ett bed & breakfast – Sängen på Ängen.

Från deras hemsida kan man läsa:
Namnet Ängen kommer av namnet på gården som är en friköpt del av ett större område som förr hette Strömsholms storäng. Ängen har varit i släktens ägo sedan sent 1800-tal och köptes av Karl-Reinhold Pettersson för 600 kronor.

Stig börjar så här: Jag skall här försöka återge något om hur livet kunde gestalta sig för en torparfamilj för ungefär 50–60 år sedan (i början på 1900-talet).

Kolbäck i februari 2023

Kurt Larsson

 


Stig Pettersson

Jag blev hjälpt till världen, i en liten torparstuga, av en barnmorska. Hon hette fru Åhman och var hustru till fotografen i Kolbäck. Det var en tidig marsdag 1915.

Den lilla stugan, knappt 40 kvadratmeter, var fördelad på två rum och ett kök. Rummen, som vi kallade lilla och stora kammaren, och köket saknade både elektricitet, vatten och avlopp. Värmekällan bestod av en järnspis i köket och en kakelugn i stora kammaren. Lilla kammaren låg så till att den värmdes från köket.

Lilla kammaren var mitt och mina två äldre systrars tillhåll. Där låg vi som små tillsammans i en bred säng. Mycket därför att vi vintertid bättre kunde hålla värmen. Mina föräldrar låg i köket. Jag har i gott minne att de vintertid var uppe och eldade i spisen på nätterna för att vi inte skulle frysa.

Stora kammaren hade vi som s.k. finrum. Vatten fick vi hämta i en stensatt brunn på tomten. Problemet med den var att den vintertiden frös till så att vi måste spetta hål på isen innan vi fick tag i något vatten.

På tomten, som var på ett tunnland, fanns en ladugård, hölada och ett vagnslider samt, naturligtvis, det lilla huset med hjärta på dörren. Tomten tillhörde domänstyrelsen.

Husen, som var våra egna, köptes 1898 av mina föräldrar för 600 kronor. De köpte dem av jungfrun Anna Lindström, Strömsholm. Då mina föräldrar hade kor så avbetalades köpesumman med mjölk. Detta framgår av ett gammalt kontrakt som jag har i min ägo.

Tomtarrendet däremot skulle betalas till huvudgården Strömsvik varje år den 14 mars och dessutom skulle man göra vissa dagsverksarbeten.

I denna boendemiljö växte vi upp. År 1918 köptes den första kon och hästen efter det att mina föräldrar inköpt husen av sterbhuset. Starten på ”eget” kunde börja. Det kom att visa sig vara ett mycket hårt och strävsamt liv för att få det hela att gå ihop. Då det på den tiden ej fanns så gott om bilar så började pappa utföra tjänster som häståkare.

Mamma kärnade smör. Några höns hade skaffats. Vi kunde då sälja smör och ägg till ”Simons affär” och på så vis kom det in kontanter. Vi hade även en hushållsgris. Det blev ju inte så mycket pengar som kom in men mig veterligt var vi aldrig utan mat på bordet.

Som jag förut nämnt var tomten på endast ett tunnland. Räknar man sedan med att husen och fruktträd, som vi också hade, tog sin del av jorden så fanns ej så mycket kvar till mat åt djuren. Det var här den tyngsta och arbetsammaste delen kom in.

Det var ej att tänka på att ha ansade och fina gräsmattor som nu. Nej, gräset fick växa fram till midsommar. Då fick det slås med lie bland hus och fruktträd.

Men det räckte ej så långt, så allt som gick att handslå tog vi tillvara, dikesrenar etcetera Vid stuteriet, där det fanns trädgårdar och parker, fick vi ta rätt på allt gräs. Det skulle slås tidigare och ofta. Det skulle ju vara snyggt och ansat på sådana ställen.

När det var så mycket att göra fick vi hjälp av den hingstdepåpersonal som kunde hantera en lie. Gräset fick ej ligga kvar och torka utan det fick vi köra hem och hässja på torpet. Vi slog även gräset vid järnvägsbankarna från Borgåsund till stuteriet. Naturligtvis även detta med liar.

På kvällarna, när sista tåget gått, fick vi låna en tralla med vilken vi fraktade fram gräset till landsvägsövergången. Där vidarebefordrades det med häst till torpet för hässjning.

Vidare fick vi slå sjögräs (fräken) som växte i sjön Freden vid kanalmynningen. Det var ett tungt och slitsamt jobb. Det gick till så att pappa fick gå ut i vattnet upp till midjan och slå.

Gräset lades sedan på en släpa som var fäst i en lång lina. Den fick jag eller mina systrar sköta om och köra upp med häst på torra land. Det var ett kinkigt jobb. Gräset fick ej torka för mycket för då rasade det sönder som tändstickor, fräken är så beskaffat.

Åren gick. Vi växte upp och så fort vi kunde fick vi hjälpa till med större uppgifter som vi kunde klara av. Flera kor kom till och när det var som mest hade vi 8–10. Alla var ju inte betalda. En del köptes av kreaturshandlare, några födde vi upp själva.

Förutom amorteringar varje månad skulle vi ju också leva, så inkomsterna kom nu in på annat vis. Vi lämnade inte mjölken till Strömsholms mejeri (som låg där Strömsholmstvätten nu är) utan vi började i stället med pytsåkeri, d v s vi sålde i mindre flaskor. Det var 1-, 2- och 3-litersflaskor som såldes direkt till kunden.

Vi sålde vid stuteriet och Borgåsund. Det var ju mer arbetskrävande men det blev några ören mer. Mamma mätte upp mjölken och vi barn fick gå omkring med den morgon och kväll. Vi fick i början 15 öre litern.

Jag kommer ihåg vilket liv det blev när småbrukarna i trakten kom överens om att höja till 17 öre litern. Hur det var så gick det igenom. En del kunder slutade men kom åter efter ett tag när de såg skillnaden på mejerimjölk och mjölk direkt från leverantören.

Vi hade ingen betesmark utan vi fick, mot en viss ersättning, ha korna på Jordmarken (en kronoskog).

Korna släpptes ut i slutet av maj och togs hem i slutet av september. Då var det för oss att åka morgon och kväll med häst och mjölka. Då var vi barn glada för då slapp vi gå ut med mjölken. Den levererades direkt på hemvägen.

Vi hade nu skaffat en häst till. Det var många som ville ha tjänster utförda. Pappa var ute och körde ständigt. Det kunde ta en vecka som vi inte såg honom. När vi barn vaknade hade han redan åkt ut och när han kom hem sov vi.

När jag blev äldre var jag med ute och körde bland annat när en ny väg och bro anlades vid Borgåsund. Jag var då 15 år. Vi fick handlassa i tippkärror. Jag fick ha vår första häst (Putte). Vi var ju års kamrater. Det var ett tungt jobb för en 15-åring. Varje lass från borgåsundsgropen betalades med 75 öre. 1:50 när vi hämtade grus från något längre avstånd.

Jag var envis och försökte hänga med de äldre så gott jag kunde. Tipparbas var en strömsholmsbo (Herrskogen) vid namn Söderlund. Han tyckte väl synd om mig så han smög till mig någon extra kupong ibland. Vi fick sådana av honom för varje tippad kärra. Kupongerna var till för redovisningen när lönen skulle utbetalas.

I hingstdepåpersonalens anställning ingick även naturaförmåner. bland annat en jordbit för potatisodling. Pappa körde åt dem, så när en del inte använde hela jordbiten kom de överens om, att om han hjälpte till att sätta potatisen, skulle han i stället få bruka den andra delen för eget bruk. Där sådde han havre, vete och råg (hältabruk).

På så sätt fick vi säd som vi sedan åkte till Västerkvarn och malde. Havren gick till kraftfoder till grisar och kor. Vete och råg maldes och användes till hushållet. Mamma bakade vete- och rågbröd. Men vi använde inte allt. En del såldes, så vi fick hushålla med råg- och vetebrödet.

I skolan hade vi med oss smörgåsar av hårt hembakade rågbröd. I stället för smör hade vi ofta istersmör. Det är kanske ett okänt smör för många. Det var en blandning av ister och rödlök. Det var ej så omtyckt av oss barn, men det drygade ut hushållskassan.

Föreningslivet i Strömsholm bestod av NTO, en föreläsningsförening, SSU samt en missionsförening i Borgåsund. Dessutom fanns det en biograf som vi ungar, när kassan tillät, för en 25-öring kunde få se stumfilmer till tonerna av ett piano.

Genom att vi fick hjälpa till så mycket i hemmet blev deltagandet i föreningslivet sporadiskt.

Min hustru Inga-Greta och jag har nu tagit över föräldrahemmet. Ladugården och höladan är nu rivna och ännu ett boningshus är uppfört.

Vi sitter ofta och talar om gamla tiden, om hur arbetsamt och slitigt det var här förr. Hur mina föräldrar stretade för att familjen skulle få en dräglig tillvaro.

Där gräset förr växte upp för att bli till nytta för djuren, där tumlar nu våra barnbarn omkring i yster lek på nyklippt gräsmatta. Men trots att det förr var arbetsamt och slitigt för alla familjemedlemmarna ser jag ändå med tacksamhet tillbaka på, vad jag tycker, en lycklig och harmonisk barndoms- och uppväxttid.

 


Stig Petterssons barndomshem på Ängen efter Sylthagsvägen


Stig på jobbet vid Remontdepån där man red in unghästar