|
 Ebba
var född 1903 i Håskesta.
I tioårs åldern insjuknade hon i hög feber.
Hennes pappa, Per Henning, lånade häst och vagn från
en bonde i Brunna och skjutsade sin dotter till lasarettet i Västerås.
Där konstaterade man att Ebba hade scharlakansfeber, en smittsam
sjukdom, därför remitterades hon till epidemisjukstugan i
Kolbäck.
Så här minns Ebba gift Wallin och 84 år .
På nedre botten fanns ett kök och en stor matsal.
De sjuka barnen var samlade i en stor sal med plats för sex sängar
samt i ett litet rum med tre sängar.
I väggen mellan matsal och kök fanns en lucka där mat
hämtades.
Från matsalen ledde en dörr till förrummet till ett
torrdass inomhus som användes av alla intagna.
På övre våningen ovanför matsalen fanns en hall
med ett piano eller var det en orgel? För övrigt var där
inrett som på nedervåningen.
De som bodde på nedre botten fick inte gå upp på övervåningen.
Endast en gång var Ebba med om att få gå upp dit och
det var när en vikarierande sköterska arbetade där. Hon
tog barnen med sig upp och spelade för dem.
Mathållningen skilde sig väsentligt från vad dagens
barn är vana vid. Morgonmålet bestod av havrevälling
med sviskon.
Middagen kunde bestå av gryn, pannkaka eller makaroner.
Mellanmål, skorpa med mjölk.
Kvällsmål förmodligen gröt, minns Ebba.
När vikarien (tydligen en omtyckt person) var där serverades
stuvad potatis.
En gång fick de kaffe med bullar och kakor. Det var när en
pojke från Utnäslöt fyllde år. Då kom hans
mamma till barnhemmet med kaffe och dopp som dukades upp vid stora bordet
i matsalen.
Barnen fick mest klara sig själva. De som var på benen fick
passa upp på de sängliggande barnen. De hämtade mat
i luckan och gav dem som låg till sängs.
Ingen medicin delades ut. Ett biträde tömde pottor och diskade
dem. Man låg där gratis. Fick inte gå in i varandras
rum. Under sommaren var det tillåtet att gå ut och leka.
Alla hade var sin säng utom två syskon från Västerås,
fem och två år gamla, som låg i samma säng. Alla
som var där hade scharlakansfeber.
I alla sjukstugor var det fullt på grund av epidemin så
därför kom även Västeråsbarnen hit.
En femåring från Västerås bajsade på sig
om nätterna och fick ovett och smisk på stjärten.
Under de åtta veckor som Ebba var där såg hon sköterskan
endast två gånger. Läkaren kom dit när det behövdes.
Här slutar intervjun med Ebba Wallin. Den har jag fått tillgång
till genom Kolbäcks Hembygdsförening.
Från barnhemstiden
Mellan åren 1918 och 1967 användes det stora huset som barnhem.
Barnhemmet användes ursprungligen för friska barn från
tuberkulöst angripna familjer. Under den senare perioden var det
ett upptagningshem, tillfällig bostad, för barn mellan ett
och 12 år. Där fanns plats för 18 barn, flest pojkar,
i fyra sovsalar. Dessutom fanns ett rum för de yngre barnen.
Barnhusbarnen hade ofta ett gott förhållande till barnen
i samhället. Särskilt populära blev de när landstinget
1956 installerade TV på hemmet. Då kom de omkringboende
barnen på besök för att se något spännande
eftersom TV ännu inte fanns i det egna hemmet.
Den 21 november 1967 upphörde dock verksamheten.
Kort historik över huset ovan.
Huset användes under nästan 100 år,
som epidemisjukstuga 1903-1907,
sjukstuga för tuberkulosvård 1908-1914,
barnhem 1918-1967,
inackorderingshem för förståndshandikappade 1967-1980
och slutligen som
fritidsgård innan det
brann ner till grunden den 20 maj 1994.
Tuberkulos, tidigare benämning lungsot, var i slutet på
1800-talet den vanligaste dödsorsaken. Mälarlandskapen var
speciellt hårt drabbade.
Kolbäck 2004-06-27 |
