En mjölnares berättelse.
Fritiof Johansson, född 1904, hade under större delen av sitt liv arbetat som mjölnare både i Mölntorp och på andra orter. Hans morfar och morfars far var också mjölnare. Fram till 1963 skötte han Västerkvarn som han tog över efter sin far. Fritiof ville gärna studera till något "fint" men det fanns det inte pengar till, trots mjölnarfamiljens relativt höga status. Dock lärde han sig något så fint som att spela orgel. Han vikarierade både i Säby och Kolbäcks kyrka som organist. Här återges i stort den gamle mjölnarens handskrivna dokument.

Först dock en beskrivning över arbetsflödet vid kvarnen. På översta våningen lastades säden, i stora säckar, av vagnarna. Dessa vägde vanligen runt 100 kilo och bars på ryggen av såväl bonddrängar som kvarndrängar. På andra våningen skedde själva malningen. Säden maldes mellan två stora räfflade kvarnstenar som aldrig var mindre än en och en halv meter i diameter. Ibland måste stenarna räfflas om för att inte vara slöa. Det var förr mestadels råg som odlades och maldes. Det gick att ställa in stenarna så att de malde finare eller grövre. Kvalitén på det malda berodde mycket på mjölnaren själv. Västerkvarn hade därvidlag ett mycket gott rykte.
Nu ger jag till slut ordet till Fritiof Johansson

Livet vid en gammal kvarn förr i tiden.
av Fritiof Johansson

Fritiof filosoferar.
En ramsa som man ofta hörde i barnaåren lydde så här: "Nog är det ett trevligt besvär med barna, skickar man dom till Körka så går dom till kvarna"

Fritiof Johansson Född 19040530 Gift 19341201 Död 19880323

Egentligen tyckte man att detta talesätt saknade något som helst innehåll, men vid litet mera eftertanke visar det sig att det ändå ligger något i dessa ord. Utan att vara egenkär måste man medgiva att kyrkan å kvarna sen gammalt intagit en betydelsefull plats i bygdens liv. Vad skulle förresten vara mer naturligt? Kyrkan som förmedlar det levande brödet från livets Herre, vår and-liga spis. Kvarnen som förmedlar åkerns ädla säd att bli det dagliga brödet, vårt lekamliga spis. Kyrka och kvarn, bägge nygamla fak-torer. Trofasta tjänare som glädje och trohet vill bistå mänskligheten i andliga och lekamliga strävanden å bekymmer.

Västerkvarn.
När jag nämner orden "en gammal kvarn" tänker jag och de flesta Kolbäcksbor med mig på Västerkvarn. Där den ligger litet på sidan om allfarvägen, ser man genast att såväl kvarnen som den därtill hörande bebyggelsen är av åldrigt ursprung. Den omnämnes redan i Olof Graus beskrivning över Västmanland år 1754 men har säkerligen ännu äldre anor. Före landsbygdens elektrifiering fanns inga kvarnar med elström som kraftkälla. Det var vattendragens större eller mindre fall som svarade för kraften. Att Kolbäcksåns vattenfall vid Västerkvarn ej var någon dålig kraftleverantör till kvarnen därom vittna de väldiga grundmurarna som säkerligen i århundraden framåt ej gett vika för vattenmassornas tryck.

Livet i en gammal kvarn förr var mycket rörligt, arbetsamt och slitsamt i synnerhet i en kvarn av Västerkvarns storlek som innan elektriska kvarnars uppkomst skulle betjäna en stor och bördig jordbruksbygd. Inga s.k. hemkvarnar eller gröpkvarnar fanns. Allt skulle malas i kvarnen, åt både människor och djur. Det var gott om båda delarna allt efter gårdarnas storlek

Tillbaks till 1910
Vi kan i tankarna flytta oss drygt 60 år tillbaka i tiden. Det är höst och lider mot jul. Från skördens bärgning och till jul går kvarnen natt och dag från måndag morgon till lördag kväll. Klockan fem på morgonen är det väckning. Då skall alla i mjölnargården upp. Dagens arbete började klockan sex. Arbetsstyrkan bestod vid den tiden av min far, som med stränga och strama tyglar svarade för hela driften, två mjölnardrängar och jag som 4:de man. Var och en ansvarar för malningen ett dygn. Den som skulle mala började kl 6 den ena morgonen och arbetade till kl. 6 den andra morgonen. Utanför kvarnbryggan står långa rader av skjutsar som väntar på att få lasta av sina säckar. De flesta ha säkerligen begivit sig av hemifrån någon gång efter midnatt för att komma någotsånär i tur att få mala. Där är parlass å enbetslass dragna av hästar och ibland även av oxar.

Lång väntan i kvarnkammaren.
När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn. Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. Den förvarades antingen i en läderväska eller i ett träskrin med järnbeslag och lås.

För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av. Snart nog kunde vi med säkerhet konstatera att skrinen från Munktorp var de mest välförsedda. Där fanns så mycket gott som man gärna velat vara med och smaka på, fastän man ej led brist på livets nödtorft. En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig. Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss.

Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl. Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade kanske stått i kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker. Som väl var levde vi inte i bilarnas tidevarv. I kvarnkammaren eldades väldeliga och var oftast hett som i en bastu. Där pratades och diskuterades olika problem. Ibland gick diskussionens vågor höga och ibland berättades historier så håret reste sig i förskräckelse på lyssnarna.

Hos mjölnerskan
Alla som fick övernatta i väntan på att mala, bjöds på morgonkaffe klockan sex. Köket kunde då ofta vara fullt av kvarnkunder. Eljest hade min mor en blygsam försäljning av kaffe och svagdricka. De som fick vänta länge blev torra i halsen å termosflaskor var inte så allmänt på den tiden. Hon tog 5 öre koppen för kaffe och 10 öre litern för svagdricka.

Någon bacillskräck existerade ej på den tiden. Jag minns att vid pannkaksgräddning kunde min yngsta syster å jag stå vid spisen å tigga pannkakor. Vi fick dem i händerna direkt från laggarna och de voro så varma att vi varken kunde hålla i dem eller äta utan vi lade dem på soffan en stund tills de svalnat.