Eriksgata kallades den resa som nyvalda medeltida svenska kungar måste genomföra genom de olika landskapen för att bekräftas av landskapens lagmän. Eriksgatan gick över Herrevadsbro I Kolbäck på sin väg mellan Örebro och Västerås.
Den medeltida Eriksgatans rutt användes ända fram till Gustav III:s dagar på 1700-talet. Idag gör kungar också Eriksgata, men nu betyder det mer att de reser runt och gör besök på olika platser i landet.
Eric Ericsson berättar om en tilldragelse:
Kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om.
Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen.
Eriksgatan genom Kolbäck. Geometrisk avmätning
1721.
Kyrkbyn, Oxelby och delar av Vänsta 1914.
Eriksgatan leder från Kolbäcken över järnvägarna till Vänstavägen.
Eriksgatan fotograferad från kyrktornet öster ut. Vid bron ligger den s.k. brännvinsladan och närmare ån Anders Ols stuga.
Här rinner Kolbäcken ut i Kolbäcksån. Vi ser Kyrkan och Anders Ols stuga ur
Rudolf Gagges perspektiv 1900-08-29
Borgby Skans är en gammal fornborg som ligger efter Västeråsvägen, två kilometer öster om Kolbäck, fast i Säby socken. Här gick den gamla Eriksgatan fram österut mot Fyrbacken, Brunna, Håskesta och över Åskebrobäcken.
Avskrift från länsstyrelsens anslagstavla vid Borgby skans.
Stenmurarna du ser här är resterna från en fornborg. Fornborgarna är som regel uppförda någon gång under järnåldern, 500 före - 1050 efter Kristus, de flesta är dock från 500-talet efter Kristus.
De finns cirka 1000 fornborgar i Sverige. De ligger huvudsakligen i östra Mellansverige, Bohuslän och norra Halland. Den nordligaste kända fornborgen ligger i Jämtland.
Fornborgarna har en mycket varierande utformning. Det beror på vad de används till och hur terrängen ser ut där de ligger. Arkeologerna brukar skilja på tre typer av fornborgar. De som ligger längs farleder och har utgjort en del av ett bevakningssystem. De som ligger ute i ödemarken och har varit en tillflyktsplats för ortsbefolkningen i orostider. De som har varit befästa boplatser eller hantverksplatser.
Gemensamt för dessa fornborgar är att de oftast är anlagda på bergshöjder. På de sidor berget har naturliga stup har inget extra försvar behövt byggas medan de flackare partierna förstärkts med murar. Troligen var murarna försedda med en träpalissad.
