Sammanställt av Kurt Larsson
Det är ingen tillfällighet att de lettiska färgerna lyser rött och vitt
i klubbmärket för Kolbäcks Volleybollklubb.
Volleybollen kom till Sverige med lettiska flyktingar
under andra världskrigets slutskede.
Ett antal pionjärer ville spela i sin nya hemstad Köping,
men det var inte lätt att få plats i någon hall.
Då flyttade man till Kolbäck och den nybyggda
Verkstadsskolans gymnastiksal.
Resten är svensk idrottshistoria.
Under första världskriget överfördes volleyboll till Europa med de amerikanska soldaterna. Efter starten spred sig den nya sporten snabbt.
I det då fattiga Sovjet och baltstaterna blev den något av nationalsport.
Till Sverige var det de baltiska flyktingarna, som under andra världskrigets slutskede förde in sporten.
Äldsta volleybollklubben i Sverige är Kolbäcks Volleybollklubb som under namnet Köpings Lettiska YMCA (=KFUM) bildades redan 1948 av lettiska flyktingar i Köping.
1961 flyttades verksamheten till Kolbäck och 1962 ändrades namnet till Kolbäcks Volleybollklubb (KVK). Svenska Volleybollförbundet (SVBF) bildades 1961. Året därpå avgjordes SM för första gången. Kolbäcks VK vann med ett lag bestående av 100 procent invandrare.
Volleyboll bland lettiska flyktingar i Köping cirka 1949 med hemmagjort nät och stolpar från en snäll bonde. Bild från Ilgonis Kalnins fotoalbum.
I slutet på 1940-talet fanns det lettiska flyktingkolonier runt om i Mälardalen. När det gällde idrotter så dominerade volleyboll, en sport som kräver minimal utrustning. En av föreningarna var Köpings Lettiska YMCA Spelplanen var en leråker vid Kristinelund, ”Krillan”, och vid inomhusaktiviteter den gamla Badhushallen, kallad ”Cigarrlådan”.
Nät för volleyboll fanns inte att köpa i Sverige. Det första nätet tillverkade spelarna själva. Stolpar av trä skänktes av en bonde. En boll per säsong med snörning betalades av spelarna.
I Köping fanns den riksbekante ”Köping Kalles” Sportaffär som t.o.m. kunde skaffa fram riktiga volleybollar.
Resor betalade var och en själv, men för det mesta blev det cykelturer. Förutom den korta säsongen var det största problemet att hitta motståndare att spela mot. Och transporterna.
Det var cykel, buss och tåg som gällde. Men redan i mitten på 1950-talet började fler och fler skaffa egen bil och då öppnades möjligheter att ragga upp motståndare på längre avstånd.
För att få bättre ekonomiska förutsättningar för verksamheten överfördes 1951 YMCA:s idrottssektion till Köpings DV (en lettisk förening). Idrottssektionens ledare blev Ilgonis Kalnins och medhjälpare Ilgvars Tilmanis. 1961 bildades i Stockholm Svenska Volleybollförbundet, SVBF, och 1962 Västmanlands Volleybollförbund.
Köpings Lettiska YMCA 1949. Bild från Ilgonis Kalnins fotoalbum.
1961 anställde en av volleybollens eldsjälar Francis Malnacs flera volleybollspelare i sin firma MARV i Kolbäck. I samma veva blev även Västmanlands Centrala Verkstadsskolans gymnastiksal, Herrvadshallen, färdig. Då kärnan av idrottssektionens medlemmar redan bodde i Kolbäck flyttades hela verksamheten till dit.
Ilgonis Kalnins berättar:
–Till vår fördel var att hallen (12,5x25 m) var för liten för tennis och handboll samt att det inte fanns några föreningar i Kolbäck som höll på med inomhusbollspel. Äntligen fick vi träna och spela även inomhus! Följden blev att flera närboende som hade besvärliga tränings- och tävlings-möjligheter, sökte sig till vår förening.
Uppvärmning inför match i Herrevadshallen mot Sollentuna Volleybollklubb. Gästerna hatade att komma till Kolbäck för seriematch. Dels fick de stryk, dels fanns där en högt uppflugen patriotisk publik i en ofta fullsatt idrotthall i Verkstadsskolan.
Under sommaren 1962 tränade och tävlingsspelade herrlaget på Kvarnhagen i Mölntorp och lyckades kvalificera sig till det första officiella SM-slutspelet i Stockholm.
Den största framgången kom direkt 1962 då laget erövrade det första officiella SM-tecknet genom att i en dramatiskt final besegra förhands-favoriten Kallhälls Bollklubb.
– Det är klubbens största merit som ingen kan ta ifrån oss – en merit som vi alla KVK:are kan vara stolta över, säger Ilgonis Kalnins.
Det blev SM-seger även -63 och -65 samt silver
-64 och -67. Första svenska mästarna: Haralds Alksnis, Georg Bakos, Eriks Darzins, Bernhard Granback, Algis Jovert, Ilgonis Kalnins, Ilgvars Tilmanis, Lennart Westerberg. Lagledare: Francis Malnacs.
Internationellt gjorde laget stor sensation 1963 i Sint Anthonis, Nederländerna, genom att komma på en hedrande 4:e plats (två bollar från finalplats) i en internationell utomhusturnering med 101 deltagande lag. Därmed blev herrlaget det första klubblag från Sverige som väckte internationell uppmärksamhet i volleyboll.
Efter protester från andra föreningar satte Volleybollförbundet 1972 stopp för seriespel i Herrevadshallen. Så efter 10 års spel i Herrevadshallen blev Sporthallen i Hallstahammar klubbens nya hemmaarena.
Herrlagets fina SM-insats väckte intresset hos Kolbäcksflickorna. Första träningen för KVK:s damer, ”Evas gäng”, kom igång under Ilgvars Tilmanis ledning 1962.
Damlaget utvecklades mycket snabbt och framgångarna lät inte vänta på sig.
Det blev SM-silver redan efter ett år.
När Kolbäck nästan blev känt för sin volleyboll
På själva julafton 1962 gör Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter en stor satsning på att presentera volleyboll. På sportsidorna har man en helsida om den växande idrotten, där ju Kolbäck är regerande mästare. I en så kallad puff på förstasidan blir det dock fel ort som pekas ut.
Tyvärr pekas Kolsva ut i stället för Kolbäck
som Sveriges centrum för volleyboll.
På helsidan inne i tidningen är platsen dock alldeles korrekt angiven
|
|
|