Text: Staffan Ekendahl
Under 60 år hade Kolbäcks AIF ett mestadels framgångsrikt ishockeylag. Laget spelade ett par säsonger i landets näst högsta serie. Och en landslagsman, Sune Wretling, som var med Tre Kronor vid olympiska spelen i Squaw Valley i USA 1960, började sin karriär i KAIF.
Ishockeylaget tidigt 1950-tal (övre bilden)
Övre raden: Erik Dahlberg, Holger Eriksson (”Lindarn”), Håkan Klintberg, Nicke Norr, Einar Eriksson, Putte Johansson, Torsten Rudolfsson, Gustav Nordgren.
Nedre raden: Nisse Hjelm, Karl-Erik Pettersson, Olle Karlsson, Börje Andersson, Tage Pettersson (”Gandhi”).
Ishockeylaget 1971 – 1972 (nedre bilden)
Övre raden: Stefan Lilja, Kenneth Sandberg, Björn Rask, Christer Lindström (”Plåtis”), Lars-Erik Thorén, Kaj Hagemo, Kurt Nilsson, Lars Olah, Karl-Erik Blom.
Nedre raden: Lars-Gunnar Eriksson (”Sotarn”), Göran Thorén, Per-Olof Karlsson, Björn Sällberg, Dan Karlsson, Alf Ulfves.
Liggande: Anders Fernström, Jan-Erik Eriksson.
Sune Wretling spelade 35 landskamper och hade bl.a. Carl-Göran Öberg (”Lill-Stöveln”) och Einar Granath (”Kiosken”) som kedjekamrater. Ytterligare ett par spelare nådde Elitserien med andra klubbar. Jan Westberg, spelade tio säsonger med Färjestad och Jan Gunnar Andersson spelade i Djurgården i tre säsonger (varav två i elitserien) och senare i Västerås IK. Det får man säga var storslaget av en klubb från en liten ort som Kolbäck.
Ishockeyn började i Kolbäck direkt efter kriget, 1946, och upphörde sorgligt nog 2006 därför att laget inte längre hade någon hemmarink. Kommunledningen i Hallstahammar förbjöd spel på planen vid Vallby, eftersom ammoniak användes för att frysa isen och rinken låg på en vattentäkt.
Rinken vid Vallby hade 1988 byggts av spelare och ledare inom klubben, Vid tiden för förbudet hade KAIF fyra pojklag och en hockeyskola i gång. Beskedet från kommunen möttes med besvikelse och ilska inom klubben.
Själva starten på ishockeyn i Kolbäck anses till största delen vara ”Stor-Gandhis” förtjänst. Det här var på den tid när smeknamn var vanliga inom idrotten, särskilt i lagspel som fotboll och hockey, Tage Petterson (”Stor-Gandhi”) samlade några killar runt sig och skapade KAIF:s ishockeysektion. Tage själv var byggmästare och hade både pengar till utrustning och drivkraften för att få igång ett lag i Kolbäck med omnejd.
I det första representationslaget fanns bland andra Stig Vallberg med. På en lagbild från den tiden ser spelarna otillräckligt skyddade ut – inga axelskydd, inga hjälmar och man kan misstänka att det var många andra skydd närmare kroppen som också saknades. Men spelet hade måhända en annan karaktär på den tiden. Stig Vallberg arbetade vidare i klubben och på 60-talet slipade han alla spelarnas skridskor.
Ishockeylaget tidigt 1950-tal (övre bilden)
Övre raden: fr v: Einar Eriksson, Torsten Rudolfsson, Nicke Norr, Stig Vallberg.
Nedre raden: Nisse Hjelm, Karl-Erik Pettersson, Gunnar Åsberg,
Putte Johansson, Tage Pettersson (”Gandhi”).
Ishockeylaget 1974 – 1975 (nedre bilden)
Övre raden: Alf Ulfves, Kaj Hagemo, Lars Olah, Christer Lindström (”Plåtis”),
Björn Sällberg, Thomas Bergström, Bengt Åkerlund, Per-Olof Karlsson,
Tuomo Räsänen, Steve Hallin.
Nedre raden: Sören Johansson (”Smulan”), Clas Långkvist, Christer Ålgars, Bengt Ivarsson, Lars-Gunnar Eriksson (”Sotarn”), Arvo Horttana, Ove Lindholm,
Sten Hallin, Dan Karlsson. Liggande: Mikael Kollin, Orvar Lilja.
Jag vill också gärna nämna att Sune Andersson (”Göken”) var ledare när ungdomshockeyn startade på 1960-talet. Han var också en duktig back som värvades till Hallstahammars SK, som hade en kort storhetstid, innan han kom tillbaka. Materialförvaltare var under många år Nils Ullman. Han sågs ständigt runt rinken, i omklädningsrummet och på andra små arenor i Kolbäck. Referaten i VLT från våra hemmamatcher skrevs under många år av Gösta Gabrielsson (”Gösen”).
Andra storheter och stöttepelare inom klubben under åren har varit Christer Lindström (”Plåtis”) som under en period var både spelare och kassör i styrelsen. Christer har enligt en statistiksajt på nätet också spelat flest matcher för klubben, 249 stycken, Lars Olah ligger tvåa på den listan med 213 och Björn Rask spelade i nästan 20 säsonger med början 1965 i pojklaget som bildades det året. Lars-Gunnar Eriksson (”Sotarn”) spelade också många matcher under många år men statistiken är inte riktigt pålitlig.
Jag själv var alltså med då pojklaget startades. I första matchen i seriesystemet mötte vi VIK 2 hemma. Det lät som en svår början, men vi vann med 6-1. Jag minns det som igår. Tror också att vi vann serien och tre av oss fick komma till Rocklunda för uttagningen till TV-pucken. Bara Hans-Åke Andersson (”Musen”) blev uttagen.
Förutom klubbens stolthet Sune Wretling (född 1939, avliden 2007) så har vi också haft Janne Vestberg, son till en av ortens poliser och bror till volleybollspelaren Kristina Vestberg, i våra led. Janne värvades sedan till Surahammar och senare till sin favoritklubb i Elitserien, Färjestad i Karlstad. Han var född 1951 och spelade minst tio år i Elitserien. Efter karriären blev han svårt sjuk och dog, sorgligt nog, långt, långt i förtid av cancer i hjärnan.
Jan Gunnar Andersson var mycket lovande redan som mycket ung, Hans pappa Gunnar var drivande som både spelare och ledare i Rytternes bandylag på 50- och 60-talen. Men sonen valde hockeyn och började i KAIF och fortsatte sedan till Surahammar. Det har ju länge funnits en karriärväg för spelare i mindre lag i Bergslagen att gravitera just dit.
Under årtionden har ju Sura-Pelle Pettersson, Ulf Mårtenson, Stisse Johansson, Mats Davidsson, liksom Andersson och Vestberg och många andra gått vidare till större klubbar.
Hur gick det då för ”Stor-Gandhi”? Jo, han flyttade till Vancouver på kanadensiska västkusten och av det jag läst på internet verkar familjen ha kommit väl in i samhället där. Om han nu levt, vilket han inte gör, skulle han delat hemstad med både Bill Gates och hockeybröderna Sedin.
Ishockeylaget 1977 – 1978.
Övre raden: Peter Lindberg, Björn Rask, Leif-Åke Eriksson, Christer Lindström (”Plåtis”), Inge Westin, Tony Andersson, Sören Szilagyi.
Mellanraden stående: Sören Johansson (”Smulan”), Lars-Gunnar Eriksson (”Sotarn”), Kaj Hagemo, Lars Olah, Alf Ulfves, Mats Ahlbom, Tuomo Räsänen, Josef Szilagyi, Thomas Bergström, Ove Lindholm, Leif Pettersson, Karl-Erik Blom.
Nedre raden sittande: Björn Sällberg, Mikael Kollin, Anders Fernström, Rein Wöiduma, Sören Thorén, Hans-Åke Andersson (”Musen”).
Jag var själv med och spelade i KAIF i division 3 under större delen av 60-talet när hemmaplan låg mitt i bostadsområdet ”Stiftelsen”. Det var en tid när rinken var en samlingsplats under många kalla och snöiga vinterkvällar för både spelare och supportrar. Matchkvällar spreds ljuset och ljudet från rinken ut över samhället. Det gav en stämning och sammanhållning som inga TV-program kunde ge. Och den känslan går heller inte att framkalla med dagens datorer och mobiltelefoner.
För oss som var med var det en magisk tid som vi aldrig glömmer. Det är sorgligt att tänka på och inse att den tiden aldrig kan återkomma i våra liv. Och inte heller i kommande generationers.
Rinken flyttades 1988 till Vallbyområdet när aktiva klubbmedlemmar som Jan Källerstedt och många andra ordnade så att klubben kunde köpa och demontera en begagnad konstfrusen anläggning i Bålsta. Sedan monterades både frysanläggningen och rören ut på planen i Vallby. Därmed fick man konstfruset och kunde lita på att man hade is när man skulle träna och spela sina hemmamatcher.
Calle Ericsson, Yngve Johnsson, Roger Eriksson, Jan Källerstedt, Lars Olah med sönerna Henrik och Markus betraktar alla rör till konstisbanan som ska monteras och svetsas. Från VLT 17 augusti 1987 Foto: Björn Wijk.
Hela rinken kom upp med hjälp av frivilliginsatser och fungerade mellan åren 1988 och 2006. Var och en förstår ju vilken skillnad det var med konstfrusen bana när vintrarna ändrade karaktär från snövita vidder till att bara vara mörka, milda och regniga.
Det är dock tyvärr svårt att tro att det blir någon fortsättning för ishockeyn i Kolbäcks AIF.
Mina källor till den här texten, om en magisk tid i våra liv, har varit Lars Olah, Perra Olsson, Björn Rask och Christer Lindström. Lars Olah har bidragit med fotografier och Kent Sjöström har sammanställt text och bild.
|
|
|