Text Jan Kotschack
Vid Magsjön, en del av Strömsholms kanal, står ett vackert kors
skapat av konstnären Nils Aron Berge och rest 1948
på initiativ av Surahammars kommun.
Det fyra meter höga korset ska påminna
om kolerans offer i dessa trakter på 1800-talet.
Inte minst dog många arbetare vid byggandet av kanalen.
Den 21 augusti 1834 ägnar VLT hela förstasidan plus två sidor till åt koleran.
Koleran kommer till Sverige. Den förste som insjuknade var timmer-mannen Anders Rydberg från Masthugget i Göteborg. Han dog den 26 juli 1834. Sjukdomen spred sig sedan utmed den svenska kusten, och vidare in i landet. Karantän och avspärrningar kom snabbt på tal, men precis som idag skulle detta vägas mot behovet av att hålla igång handeln. Västmanland hade förbindelse med Stockholm både sjö- och landvägen och var känsligt för smittan.
Vestmanland Läns Tidning skriver den 21 augusti om tänkbara åtgärder mot koleran. Tonfallet är auktoritativt och självsäkert – men sanningen var att ingen visste något om orsaken till sjukdomen och hur den skulle behandlas. (Först i slutet av 1800-talet upptäcktes den bakterie, vibrio cholerae, som orsakar sjukdomen.) På förstasidan ovan nämner tidningen ankommande till Västerås med diligens från Göteborg och skärpt bevakning vid Västra Tullen.
Man ger också råd om behandling mot sjukdomen, som mest går ut på att bädda ner sig. En annons på sidan 3 påtalar att apoteken i staden nu säljer droppar mot koleran.
Koleraepidemierna var återkommande under hela 1800-talet. 1850 klarade sig hela Västmanland från smittan, men 1853 var det dags igen.
Sjukdomens förlopp i dessa trakter går att följa i den föredömliga utredning som Statens Sundhets-Collegium sammanställde 1854. Rapporten går igenom sjukdomens spridning länsvis. På samma sätt som för domstolväsendet delas sedan länet in i härader. Snefringe härad, som intresserar oss, består av socknarna Kolbäck, Svedvi, Berg, Ramnäs, Sura, Säby och Munktorp.
Det första fallet 1853 inträffar i Kolbäcks socken den 3 september och sjukdomen sprider sig sedan vidare utmed Kolbäcksån/Strömsholms kanal ändå upp till gränsen mot Dalarna.
Rapporterna från de olika socknarnas Sundhetsnämnder ger en god bild av de sociala förhållandena i denna trakt under mitten av 1800-talet.
Vad gäller Kolbäcks socken så är det Sundhetsnämndens ordförande Häggman och stuteriläkaren G.R. Åkerman som rapporterar, bland annat att man uppmanat till ”renlighet och luftvexling i bostäderna och deromkring”. Men har också gjort visitationer för att kontrollera hur detta efterföljdes.
Särskilt har man kontrollerat en trakt utmed kanalen där en betydlig styrka av arbetsmanskapet vid kanalbygget var inkvarterad ”och alltså en stor mängd fattiga personer hafva sina boningar”.
Koleradroppar och kopparamuletter mot kolera från 1800-talet. Anledningen till att koppar ansågs skydda var att man inte haft några kolerafall i närheten av Falu koppargruva.
Bilder: AB Borst- och Penselfabriken/Värmlands Museum (droppar) och Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.
Sjukdomens förlopp i Kolbäcks socken. Den första åtgärden på sommaren 1853 var avspärrning vid Borgåsund, eller som platsen kallas vid denna tid, Strömsholms lastageplats, där ”från smittade orter anländande fartyg måste kasta ankar på något afstånd från land och förblifva isolerade i 10 dygn från avgångstiden räknade”.
Denna avspärrning var i kraft från den 30 augusti till i mitten av oktober.
Den fruktade sjukdomen kommer till trakten i början av september:
Från Sundhets-Collegiums rapport:
Den 3:dje Sept. insjuknade på Frösvi egor nästan samtidigt 5 personer, nemligen arbetskarlen Edströms hustru. 29 år gammal, torparen Olsson, 63 år gammal, soldathustrun Fröstberg, 55 år gammal, lösa pigan Maja Greta, 35 år gammal, och stenhuggaren Nilssons hustru, 35 år gammal, af hvilka 4 dogo under nästföljande dagar då ytterligare d. 5 Sept. 4 sjukdomsfall förekommo. Af dessa 9 personer bebodde 4 samma stuga, som var trång och osnygg; tvenne bodde i hvar sin stuga helt nära den förra, en på 2 à 3 stenkasts afstånd derifrån, den 8:de bodde på ännu något längre afstånd derifrån och den 9:de ungefär 1 1/2 fjerdingsväg ifrån de förstnämnde.
Under de 22 dagar som sjukdomen varade insjuknade 49, varav 34 dog. Sjukdomsfallen inträffade på torp under Frösvi, Näs, Uttersta och Lillhamra samt i byarna Frösvi, Sörsta och Åby. På Strömsholms ägor dog två och på kanalfartyg två eller tre.
Efter nära fem veckors uppehåll blossar sjukdomen upp på nytt den 27 oktober vid Ålsätra kanalstation där fyra personer i arbetsstyrkan vid kanalbygget insjuknar. Under denna period angrips nästan enbart personer ur den 400 man starka arbetsstyrkan vid kanalbygget.
Kartan i Sundhetscollegiets rapport visar vid vilka datum 1853 som sjukdomen spreds utmed Strömsholms kanal. På tio dagar i september tog den sig från Kolbäck till Norrbärke.
Sundhetscollegiets rapport visar också på de usla boendeförhållandena vid kanalbygget. “Det först insjuknade var privat-arbetare som bodde i ett slags jordkulor av gödselvirke och torf.” Man skriver vidare:
Det ojemförligt större antalet sjukdomsfall inträffade inom socknens norra del der Ålsättra kanalstation är belägen och hvarest dessutom finnes en mängd ytterst fattiga torp hörande till de närmast derintill belägna byarna, inom hvilka senare blott några få sjukdomsfall inträffade. Inom södra delen af socknen yppades endast 5 sjukdomsfall samt 2 på fartyg som färdades utför kanalen. Osunda bostäder och nöd hafva uppenbarligen i ganska hög grad bidragit att föröka så väl sjukdomens utbredande som häftighet. På flere ställen, och i synnerhet der flere personer bodde sammanträngda i små osnygga kyffen, inträffade flere sjukdoms- och dödsfall inom samma hus.
Kontakten med omvärlden var inte så stor, men på en Roslagsgaleas som ankom Strömsholms lastageplats den 26 augusti fanns smittan och kaptenen dog ett par dagar senare. En kringvandrade sjöman, C.E. Carlsson kom den 3 september till torpet Stora Ålsätra och dog dagen därpå. Den 5 september insjuknade matrosen Samuel Likagod på jakten Vänskapen och dog två dagar senare.
Sammanlagt dog under de två sjukdomsperioderna 44 personer i Kolbäcks socken.
Koleraamulett i rödmålad kopparplåt från 1856.
Bild: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.
Men var ligger kolerakyrkogårdarna?
Nära tennisbanorna vid Slängarbacken i Hallstahammar ligger vad som på kommunens egen karta utmärks som kolerakyrkogård. Det är mycket troligt att här ligger begravda kanalarbetare från kolerautbrotten på 1800-talet. Idag syns dock inte ett spår av gravar på den övervuxna platsen.
När Holger Carlsson 1995 skrev om koleraepidemierna i Hallstahammar med omnejd * under 1800-talet så gick han igenom dödsböckerna i Kolbäck, Berg, Svedvi och Säby församlingar. Han noterar kolerakyrkogårdar för Berg, Kolbäck och Svedvi.
*)Skriften Koleraepdiemin i Hallstahammar på 1850-talet finns på biblioteket.
För Säby har ingen särskild kolerakyrkogård noterats, men ett fall 1855 anges ha begravts vid Strömsholm.
Frågan är då om det går att finna några spår av dessa kyrkogårdar idag.
Jo, det går att hitta platserna – men tidens tand har gjort dem osynliga som viloplatser för de döda.
Kartan och bilden på sidan här intill visar på en kolerakyrkogård mitt inne i ett villaområde i Hallstahammar. Här syns bara en övervuxen kulle, och grannfastigheten har ställt sina soptunnor intill den uppgivna begravnings-platsen, som möjligtvis är vad som i kyrkböckerna kallas Ålsätra kolera-kyrkogård.
Närheten till kanalen talar för att här kan ligga döda kanalarbetare från epidemierna 1853,1856 och 1859. Ytterligare tänkbara begravningsplatser i Kolbäck, Berg, Svedvi, Ramnäs och Sura går att finna i Riksantikvarieämbetets genomgång.
Riksantikvarieämbetet har introducerat tjänsten Fornsök där den intresserade själv, via telefon eller dator, kan söka efter fornlämningar i grannskapet.
Tjänsten hittas via en webbläsare i telefonen
Jag har via denna tjänst funnit nio fornlämningar i Kolbäck, Berg, Svedvi och Ramnäs som kan vara rester av kolerakyrkogårdar.
Samt den tionde i Surahammar.
Apropå korset vid Magsjön
Bild Claes Heijbel
Första gången jag såg korset var från sjösidan, vid en kanalfärd för några år sedan. Vackert, men lite märkligt placerat långt ifrån all bebyggelse. Att här skulle kunna ligga en kolerakyrkogård är dock inte helt långsökt, inte minst med tanke på avskildheten.
Men frågan är om det är korrekt.
Jag har vandrat i det vackra landskapet bakom korset, och här syns absolut inga spår av några gravar. I dokumenten om korset på Riksantikvarie-ämbetets sida Fornsök står också att ”enligt Surahammars hembygds-förening är platsen osäkert markerad”. Det känns som en motiverad reservation. Men korset är fint och naturen runtomkring väl värt en promenad.
|
|
|