Kanalarbetare omkring seklskiftet 1900 vid byggandet av Trångfors kraftstation
Redan på 1700-talet hade Sverige en betydande export av järn. Färdiga smidesprodukter från bruken i Bergslagen forslades med häst och vagn eller släde till Köping eller Västerås för vidare befordran på Mälaren.
Det berättas om en skjutsbonde i Engelsberg hur han drygade ut försörjningen med att köra järn: ”Det mesta fick gå på isen ner till Seglingsberg, sen var det vinterväg till Ramnäs och över Skultuna till Västerås en sträcka på cirka fem mil. Det var kallt och det gick åt brännvin och det gick illa åt både häst och karl. Finns det en bättre led för transporten av järnet?
Bergsmästare Axel Fredrik Cronstedt färdades på sommaren 1764, tillsammans med den 31-årige entreprenören Johan Ulfström, från Grangärde i Dalarna ner till Strömsholm med avsikt att finna en vattenväg för järnets utskeppning. Johan konstaterade att det inte var omöjligt att ansluta Kolbäcksån och dess sjösystem med hjälp av grävda kanaler och slussar.
Han gjorde ett förslag som han sände anonymt till bergskollegiet *). Anonymiteten kanske hade att göra med att han tidigare varit ansvarig för ombyggnaden av Hjälmare kanal och då fått en del kritik för arbetet.
Bruksägarna i Bergslagen inspekterade förslaget och gav, åtta år senare, Johan Ulfström i uppdrag att mäta, väga av och beskriva hela den föreslagna farleden samt lämna ett kostnadsförslag. Johan återkom 1774 med ett anbud på en 107 km lång vattenled.
Vid ett möte på Färna bruk i Gunnilbo den 13 juni 1776 mellan bruksägarna och Johan Ulfström försäkrade han att byggnationen av 25 slussar, flytt av två hyttor en såg och en kvarn skulle vara klart om fem till sex år. Kostnaden beräknade han till ca 2.5 miljoner riksdaler.
Johan fick uppdraget och Bolaget Strömsholms Slusswerk bildades. Överståthållare Carl Sparre blev dess ordförande. Aktier tecknades på ort och ställe till ett belopp av 108 500 riksdaler.
Arbetet med kanalen började i juli 1777 och fortsatte till årsslut 1782 då var pengarna slut. Nu återstod att på alla sätt skaffa mer kapital för kanalens genomförande.
I skriften Bergslagens Pulsåder av Sven Lundin får man en ingående beskrivning av hur pengar anskaffades. I korthet gick det ut på att: ge ut fler aktier, ta lån, få bidrag från saten, sälja 150 ekar och motta bidrag från Gustav III. Man lät också stenhuggarna hugga sten till Stockholms broar. Ingen ersättning utgick heller till bruksägare för åverkan på deras anläggning.
Sommaren 1787 då kanalbygget pågått i 10 år var 16 slussar klara. Kung Gustav III invigde sträckan Semla i Fagersta ner till Skantzen i Hallstahammar. Han gav Ramnäs två slussar namnen Gustav Adolf och Gustav I.
I stället för fem till sex år tog det 18 år innan kanalen 1795 blev klar till Borgåsund och Mälaren. Den ursprungliga beräknade kostnaden på 2,5 miljoner riksdaler hamnade på den dubbla summan.
Innan ångdrivna bogserbåtar kom till användning i mitten på 1800-talet drogs kanalschasarna av hästar eller roddes. Det fanns också Kanaljakter med höga fällbara master för att fånga vinden ovan kanalen.
I ett resebrev daterat Stockholm den 12 september 1875 och publicerat i Karlskronas Weckoblad berättas om en utflykt på Strömsholms kanal. Kommen till Sörkvarn i Hallstahammar fick ressällskapet veta att här hade kanalbyggare direktör Ulfström byggt en Qvarn som hade fem par stenar och var uppförd av granit.
De sista godstransporterna gick 1948 och 1954 var en total nedläggning av kanalen nära. Tack vare kanalens kulturhistoriska värde samt dess betydelse för fritidstrafiken påbörjades ett restaureringsarbete 1962 och 1970 öppnades farleden åter. Kanalen med del av byggnadsbeståndet förklarades som byggnadsminne 1990
Johan Ulfström blev dubbad till riddare av Vasa-orden av kung Gustav III på Strömsholms slott. Han invaldes också som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
Johan Ulfström på Kanalmuseet
Herrevadsbrons utformning av Johan Ulfström 1774
Brovaktarstugan och del av brofundamentet 2001
Kolbäck i april 2023
Kurt Larsson
*) Bergskollegium var kronans ämbetsverk över bergshanteringen åren 1637–1857. De utfärdade bland annat privilegiebrev, en skriven fullmakt, till bergsmän som gav dem rätt att mot ersättning till kronan bedriva verksamheten. Privilegiebreven, som var ärftliga, skapade monopol och blev ett sätt för staten att styra utvecklingen av näringslivet och hushållningen av naturresurser.
Källor
Bergslagens Pulsåder av Sven Lundin
Bergslagens Pulsåder av Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands Läns Museum årsskrift 72 1995.