Detta är andra delen av berättelse om fabriken i Mölntorp
och året är 1884
Plikten kallar.
Mölntorp Smidesfabrik miste Wilhelm von Unge 1884.
Han dog hastigt, endast 38 år gammal.
Den yngste brodern Richard kallades nu hem för att ersätta
Wilhelm.
Adolph Richard von Unge föddes den 10 mars 1862. Han blev moderlös
vid 5 års ålder och faderlös vid 16. Efter några
glada år i Uppsala tog Richard studenten. Därifrån
fortsatte han till Stockholms Bergsskola för att bli ingenjör.
Han skaffade sig verkstadspraktik i Eskilstuna och träffade där
sin blivande hustru, Agda Munktell.
Richard var 22 år och Agda 19. Och livet log en tid mot de unga
tu. Det var från denna miljö han nu av bröderna kallades
hem till Mölntorp för att ersätta Wilhelm, något
han inte alls var mogen för. Han fick nu sitt hem vid Kvarnfors,
tillsammans med en syster och en brorsdotter.
Richard fick nu gå i lära hos Svalling. Fabriken gick bra
och unge Richard lärde sig allt mer om Smidesfabrikens skötsel.
Den 8 november 1889 gifte sig Richard och Agda. Paret bodde första
tiden kvar i Richards lägenhet i Kvarnfors.
Svärdfejaren lämnar
Mölntorp
Arrendekontraktet för marken, där fabriken låg,
skulle omförhandlas 1895. Svalling hade kunskapen, tillverkningsrätten
och halva fabriken i sin vågskål. Familjen von Unge
ägde marken och den andra halvan av fabriken. Någon överenskommelse,
som gjorde att Svalling stannade i Mölntorp, nåddes ej.
Syskonen von Unge övertog Mölntorps Smidesfabrik och inlemmade
den i sitt bolag Mölntorps AB. Man fick behålla besman,
timmermansborrar och strykjärnstillverkningen efter skilsmässan.
Den innovative Svalling, som nu var 58 år, tog med sig det
bästa av tillverkningen och flyttade till Rosenfors i Eskilstuna.
Där lierade han sig med fabrikörerna Liber i deras bolag.
Detta såldes sedan till Jernbolaget.
|
Gustaf Emanuel Svalling |
|
I en välgjord och påkostad
bok med titeln
"Sablar också!"
kan du läsa mer om svärdfejare Svalling
ISBN 91-631-5207-X
|
I medgång...
Den nu 33-årige Richard von Unge blev chef för fabriken
och flyttade med Agda till villa Strömsnäs. Richard
måste nu börja söka efter kompletterande områden
till den kvarvarande tillverkningsindustrin. Man experimenterade
med att göra pressade plåtdetaljer som skopor, oljekannor
och andra mindre artiklar. Det visade sig vara ett mycket lyckat
drag. Man fick två silvermedaljer för sina framgångar
med plåtpressningen. Den första var vid Industri &
Slöjdutställningen i Gefle 1901 och den andra vid Hantverks
& Industriutställningen i Västerås 1908 med
motivering för särdeles väl utförda plåtprässningar.
|
Richard von Unge
|
Tillverkningen bestod dessutom av borrar och den patenterade smörkärnan
Triplex, som också exporterades. Framgångarna ledde
till att man 1907 gjorde en betydande tillbyggnad av verkstaden,
detta också beroende på en tidigare brand i förtenningsbyggnaden.
Från brandförsäkringen 1908 får vi en säker
bild av anläggningens utseende:
|
drivkraft= vatten
uppvärmning= varmluft
belysning= elektrisk
vattenförsörjning= via turbinpump
f. d. kvarn= under inredning för fabriksändamål
|
Den "f. d. kvarnen" är troligen byggd efter branden
i smedjan 1879. Under kvarnen kan man än i dag se var vattnet
runnit in och hur det har forsat vidare ut genom ett valv, byggt av
stora huggna stenar. På sin väg under kvarnen har vattnet
drivit en turbin för generering av elkraft. En gammal Mölntorpare,
Gusten Säf, berättar på en bandupptagning:
För att få bättre inflöde av vatten gjorde man
en vattenränna av trä, en tub som man sa, byggd på
tjock ekplank. Så stor att en ordentlig karl kunde gå
rak i den. Sen dämde dom upp ån, jämnade till botten
och lade ner tuben. Sedan började dom fylla igen mellan holmarna.
Sen byggde dom fabriken tvärs över tuben.
Man hade dessutom en ångpanna förmodligen för att
driva en ångmaskin.
Beroende på fabrikens expansion byggdes kvarnen 1808 om till
fabrik och 1913 till kontor, verktygsavdelning, lager och packrum.
Bönderna fick åka till Wästerqvarn för att mala
sin säd.
... och motgång
Investeringar i byggnader och inventarier hade finansierats genom
lån som kostade räntepengar. Fabriken drogs också
in i storkonflikten på arbetsmarknaden 1909 och arbetskraften
blev dyrare. Detta sammantaget gjorde att Richard inte kunde få
verksamheten lönsam och soliditeten urholkades. Dessutom ville
några av syskonen få ut sitt arv i kontanter.
För att klara krisen 1913 beslutade syskonen von Unge om två
åtgärder, dels skulle man sälja vattenfallet, sin
kanske största tillgång och dels behövde man anställa
en kvalificerad verkmästare.
Surahammars AB som var igång med att bygga
Västerkvarns kraftstation köpte Mölntorpsfallet
för 275.000 kronor. Detta kom därmed att delvis torrläggas
men fabriken hade genom uppgörelsen tillförsäkrat
sig elkraft för driften. Åtgärderna man hade vidtagit
visade sig inte tillräckliga. Fabriken behövde snart
ytterligare kapital. Aktieägarna syskonen von Unge var nu
inte intresserade av att fortsätta med fabriksrörelsen.
På bolagsstämman 1914 beslutades att fabriken skulle
säljas vid första lämpliga tillfälle. Richard
von Unge gav då upp sin ojämna kamp med tillvaron vid
fabriken och flyttade 1915 från villa Strömsnäs
till Stockholm. Dock skedde ingen försäljning förrän
1917.
|
|
Brodern Otto, som var disponent för Mölntorps AB, löste
ut sina syskon och blev ensamägare till Mölntorps Gård.
|
Richard med sina mannar omkring sekelskiftet |
|