Sammanställt av Kurt Larsson
Kolbäck från 1721. På kartan syns landsvägen, en del av den kungliga Eriksgatan, med Herrevadsbro och övergången över Kolbäcksån. Bebyggelsen på den tiden var en bondgård norr om Kolbäcksån samt Gästgivaregården.
En kunglig förordning från 1561 bestämde att gästgiverier med skjutsstation skulle finnas utefter vägarna. I vår trakt fanns dessa i Vändle, Munktorp – och Kolbäck.
Ett skjutslag bildades 1844 av lantbrukare i Munktorp, Kolbäck, Svedvi, Säby, Rytterne och Bergs socknar. Det ombildades 1896 till Kolbäcks gästgifveris skjutsförening. Hela Kolbäcks samhälle har vuxit upp på ett landområde som tillhört organisationen.
Den sista stora affären gjordes 1950 med Kolbäcks kommun som köpte Gästgivaregården för 200 000 kr. Föreningen lades ner 1951.
Gamla Kolbäcks gästgifveri före nybyggnaden 1890.
Kolbäcks järnvägsstation, uppförd 1877
Kolbäcks framtid avgörs
1854 beslutade riksdagen att staten skulle bygga stambanor i Sverige men att bibanorna skulle byggas av privata företag. En sådan var Stockholm Westerås Bergslagens Jernvägsaktiebolag SWB som bildades 1871.
Styrelsen för SWB gjorde år 1872 en föredragning för regeringens förvaltningsråd om hur en järnväg mellan Stockholm och Köping kunde dras. Vid Kolbäcksån presenterades fyra alternativa övergångar: Sörqvarn, Sörstafors, Kolbäck eller Mölntorp. Valet stod slutligen mellan Kolbäck och Mölntorp.
Mölntorps företrädare hade tecknat 123 aktier och Mölntorp gårdsägare Per Magnus von Unge hade förbundit sig att lämna erforderlig mark för bana och station vid Kolbäcksån.
Kolbäcks företrädare med bland andra Svedvi församling och Kolbäcks Skjutsförening hade förbundit sig att öka sin teckning med 40 respektive 20 aktier om banan förlades över Kolbäck.
Skjutsföreningen hade dessutom åtagit sig att i ”en vid Kolbäck belägen grusås medgivit järnvägsbolaget fri grustäkt å en vidd av fyra tunnland”. Dessutom ”utan gottgörelse lämna mark till järnbanan och en blivande station”. Grus och mark gavs alltså utan kostnad till järnvägsbolaget.
Beslutet gick i Kolbäcks favör och den 24 januari 1873 godkände konung Oscar II projektet. Järnvägen skulle löpa parallellt med den gamla Eriksgatan
Kolbäcks järnvägsstation kom ursprungligen att omfatta bangård, station, godsmagasin, lokstall, vattentorn och tjänstebostäder avsöndrade från Kolbäcks Gästgifveris skjutsförenings markområde.
Stationshuset i Kolbäck byggdes färdigt 1877. Huset fick två väntsalar, en för resande i andra klass vagn och en för resande i tredje klass. Stationsföreståndaren hade sin bostad på övervåningen
Kolbäck – en betydande järnvägsknutpunkt
1874 VLT rapporterade den 29 augusti: ”Första jernbanetåget direkt från Köping till Westerås öfver den nu färdiga Kolbäcksbron ankom hit sistlidne onsdag eftermiddag och bestod af det nya lokomotivet No. 3 samt 41 fullastade vagnar.”
1876 Den 15 december blev sträckan Västerås–Stockholm klar. En färd mellan städerna tog 5 timmar och 35 minuter.
1889 TGOJ öppnar en hållplats med namnet Sofielund. Den blev sedan Stuteriets järnvägsstation som byggdes år 1900. Härifrån skjutsades prominenta personer i fyrspann till Ridskolan. Stationshuset flyttades senare till en privatperson på Herrskogen och ersattes av ett öppet regnskydd.
1899 Järnvägstrafiken till Ramnäs öppnas. (Och ett spår fanns till Sörstafors Pappersbruk mellan åren 1958–1971.)
Ur VLT den 27 september 1900. Järnvägen har gjort sin entré,
men givetvis går det också att åka till Stockholm på
Post- och Passagerarångaren Strömsholms Kanal (nederst).
Kolbäcks järnvägsstation omkring år 1910.
Järnvägen växer fram, medurs från övre vänstra hörnet: Stinsen Josefina Ohlsson på Åskebro station 1935; Stuteriet station i Strömsholm 1932;
Banvaktsstugan i Borgby; Strömsholms station 1935.
Bröderna Anderssons Elektriska AB efter Gjuterivägen.
Kolbäcksbygden elektrifieras
Med utbyggnad av vattenkraften påbörjades samhällets elektrifiering på 1890-talet. Kungliga Vattenfall byggde Älvkarlebys kraftstation 1915 för el-distribution i större omfattning.
Innan man fick kraften från Älvkarleby hade smidesfabriken i Mölntorp sin egen vattendrivna el-generator. Den försåg inte bara fabriken med elektricitet under arbetspassen utan även gårdshuset. Två blinkningar i lamporna betydde avstängning för natten. Gårdens tjänstefolk skyndade sig då att tända karbid- och fotogenlyktorna.
Planeringen för elinstallation i vår trakt började när Kolbäcks Belysnings AB höll sitt första möte den 30 juni 1917 i Yllesta skola. Och Säby Elektriska Distributionsförening u p a höll möte på Gästgivaregården den 7 augusti 1918. Man behövde en ekonomisk plan och utförare av arbetet.
Hilmer Andersson som arbetade på ASEA i Västerås bildade 1919 Anderssons Elektriska affär. Från Åker i Södermanland anslöt sig tre bröder nämligen Martin, Erhard och Georg och vi fick Bröderna Anderssons Elektriska AB. Firman bedrev elektrifiering ute i bygderna både med linje- och installationsarbeten.
Carl-Axel Olssons hem i Viby kom att utgöra ett centrum vid utbyggnaden av Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening. Som en pojke i tolvårsåldern upplevde Carl-Axel, född 1906, allt vad det innebar.
I efterföljande berättelse har han på ett personligt sätt dokumenterat de problem, bekymmer och glädjeämnen som elektrifieringen förde med sig. För de flesta var detta med elektrisk energi något helt nytt och okänt.
Carl-Axel Olsson i Viby berättar
”1917, första världskrigets tredje år, började avspärrningen av vårt land göra sig alltmer gällande. En importvara som vi alla var mycket beroende av var lysfotogen. På landsbygden var fotogenlampan den enda ljuskällan. Vi ville ogärna gå tillbaka till pärtor och talgdankar igen.
Underhand kom det en ersättare. Det var karbidlampan. Den var mycket ljusstark, men svårhanterlig. Det fanns människor som var fullkomligt vettskrämda för dessa osande och fräsande tingestar. Man var rädd för brand- och explosionsrisker.
Carl-Axel Olsson.
Man får nog säga att det var bristen på fotogen som var en stor drivfjäder, om det också inte betydde allt, när det gällde intresset för bildandet av en distributionsförening för elen. Det var ju också den lätthanterliga energin som kunde användas för trösk, vattenuppfordring, vedkapning samt magasinsgöromål.
Däremot så var ännu hushållsmaskinerna okända för oss. Varhelst två eller flera bönder träffades så dryftades dessa frågor. Det var ju inte bara här utan det var lika över hela landet.
Den 30 juni 1917 hölls det första sammanträdet i Yllesta skola. Lantbrukare från Kolbäck, Svedvi och Berg var närvarande. Ivar Eriksson Värpeby förde klubban. En handlare Alfred Gustavsson i Brånsta höll ett orienterande anförande om särskilt den ekonomiska sidan av elektrifieringen.
Den 11 september 1917 hölls styrelsesammanträde på Mejerikontoret i Kolbäck. Då undertecknades de tidigare stadgarna samt ansöknings-handlingarna, som skulle inlämnas till Kunglig Befallningshavare i länet för registrering av föreningen. Vid samma tillfälle föredrogs anmälnings-listorna. De upptog 188 personer samt 5 föreningar som därmed begärde sitt inträde.
På stämman den 12 oktober 1917 beslöt de närvarande att föreningen skulle bildas och kallas Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening u.p.a. Stadgar för föreningen antogs.
Nyårsdagen 1918 hölls styrelsesammanträde hos Erik Eriksson i Tibble. Då beslutades att föreningsmedlemmarna skulle anskaffa stolpar. Huggning av stolpar skulle ske senast under februari månad.
Den 2 april 1918 hölls ännu ett styrelsesammanträde. Då bestämdes att styrelsen skulle framlägga ett förslag till stämman, som skulle hållas samma dag, att byggandet av ledningsnätet omedelbart skulle påbörjas. Det framgår ej av något protokoll, men Hilmer Andersson blev den ansvarige för linjebyggnaden.
Sju bröder Andersson arbetade både med linjebygge och installationer. ”Stolp-Olle” är ett namn som ej bör glömmas bort i detta sammanhang. Hilmer var bas och hade också behörighet.
De övriga var: Helmfrid, Georg, Alfred, Henrik och Erhard. Hilmer och Elin bodde i Tobiebo. Elin hade ett drygt arbete med att skaffa fram och laga mat till alla dessa matfriska karlar. Hon är värd en stor honnör för sin stora husmorsgärning.
Fredagen den 18 februari 1919 var den stora dagen då strömmen gick ut i ledningarna. Som 12 åring minns jag hur vi väntade att det stora undret skulle ske. Det drog ut på tiden. Kvällsmjölkningen hade börjat. Belysningen utgjordes av en lampa, som flyttades med vartefter mjölkningen fortskred.
När strömmen äntligen kom och ljuset flödade ut över kor, kalvar och mjölkerskor genom tio 25 W ljuslampor blev det glädje och en uppståndelse som är svår att beskriva.”
Kvällsmjölkning i lampornas sken på gård i Skerikesby utanför Västerås.
Bild: Västmanlands Läns Museum
|
|
|