Kolbäcks Gästgivaregård på 1950-talet med Herrevadet i bakgrunden.
Vid X låg den ursprungliga huvudbyggnaden till gästgivaregården.
Uppbyggnad av ett fungerande transportsystem med mat och logi.
Gästgiverierna beskrivs i Sverige redan år 1279, då Magnus Ladulås förbjöd våldgästning hos bönder och stadgade att gäststugor skulle uppföras längs landsvägarna. Först 1561 utfärdades en förordning för skjuts- och gästgivareorganisationer, som beskriver att gästgiverier ska anläggas med ett avstånd på en och en halv mil. Här reglerades även noga hur rum och matsal skulle skötas.
Gästgiverierna erbjöd resenärer mat och logi mot betalning och möjlighet att byta trötta och hungriga hästar mot nya och utvilade. Traktens bönder var alltid tvungna att låna ut sina hästar för detta behov. 12-15 hästar skulle finnas redo per dygn, vilket var mycket betungande. När skjutstvånget kunde läggas ut på entreprenad, enligt Kunglig Majestäts förordning, bildades Kolbäcks skjutsbolag, år 1845.
Citat från Eric Ericssons memoarer:
"Vi hörde till reserven vid Kolbäcks skjutsstation och då ett visst antal hästar utgått där kom hållkarlen och tog hästar och skjutskarl. Trots att det var aldrig så brått för oss, spändes hästarna från plogen och skjutspojken måste följa med nästan som han befann sig. Resande for i två- och trespända åkdon. Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid."
Stora delar av Kolbäcks samhälle har uppförts på Skjutsbolagets mark och 1875 öppnas järnvägen för trafik. Försäljare, så kallade provryttare, kom med tåget och använde skjutsstationen och gästgiveriet vid sina kundbesök på orten.
Förspänt enbetts skjutsekipage 1920 med provryttare ―försäljare.
Gästgiveri med anor och många besök
Gästgiveriet i Kolbäck har anor sedan lång tid tillbaka och beskrivs redan år 1670 som "Kohlbäcks Kroug, som låg strategiskt placerad vid landsvägen och Herrevadsbro. Gästgiveriet har under åren gästats av många kända personligheter.
Kungliga gäster
I en notis i Inrikes tidningar 1766, beskrivs kronprinsessan Sofia Magdalena och kronprins Gustaf III uppehåll vid gästgiveriet i Kolbäck, för byte av hästar på väg till Stockholm: "Vid Kohlbecks gästgifvaregård, där ombyte af hästar skedde, woro alla fönstren illuminerade, förutan at allmogen til et stort antal woro deromkring öfweralt ställde med brinnande blåss.
Hennes Kongl. Höghet , som icke mindre där, än på andre ställen i detta län, blifwit wid förbiresan af ridderskapet och adelen, samt prästerståndet underdåningt lyckönskad, begaf sig nu på resan härifrån kl. 7 om aftonen till Westerås stad." Kronprinsen passade samtidigt på att göra en avstickare till Strömsholm för att besöka slottet och stallarna. Särskilt de nyanlända algeriska hästarna, fångade kronprinsens intresse.
Ur Eric Ericssons memoarer
"Kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen. Man kan förstå vilken uppståndelse det var vid sådana tillfällen. Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län och kronofogdarna red före, var och en inom sitt fögderi."
Efterlyst tjuv
En händelse som fortfarande omtalas är jakten på stortjuven Lasse-Maja, år 1811. Vid en fångtransport lyckades Lasse-Maja rymma från Åby, efter att ha spenderat en butelj brännvin på fångföraren och hans dräng.
Några dagar senare flockades folk kring affischtavlorna vid länet gästgiverier, för att läsa kungörelsen om att Lassa-Maja åter var på fri fot. I sin flyktväg behövde stortjuven passera Kolbäcksån. Då Lasse-Maja inte kunde simma, återstod endast alternativet att passera den bevakade Herrevadsbron.
Från sitt gömsle kunde Lasse-Maja iaktta att en person kom och frågade brovakten om han sett någon. Vakten svarade att så inte var fallet, varför personen föreslog att de skulle ta sig en sup på gästgivaregården. Efter den vänliga inbjudan, ställde vakten ifrån sig bössan, för en kort visit på krogen.
Lasse-Maja kunde därefter lägga beslag på bössan och snabbt ta sig över bron. På väggen i Kolbäcks Gästgivaregård hänger fortfarande efterlysningen efter Lasse-Maja. (se vidstående foto)
Textens innehåll: Molin är av medelmåttig längd men stadig växt, bleklagd, med eldiga blå ögon, svart av lippt hår, något långt svart skägg, och har ett
ärr över pannan, samt var vid rymmandet klädd i grå lantvärnsrock
med mässingsknappar, gula eller gröna byxor, gammal svart hatt, skor,
men utan strumpor.
Källa: Legenden om Lasse-Maja. Edvard Matz, 1970.
Berömd författare
Den svenska författarinnan Maria Lang bodde under lång tid på gästgivaregården, när hon skrev boken "Vem väntar på värdshuset?". Handlingen i denna pusseldeckare utspelar sig på Kolbäcks Gästgivaregård, där flera autentiska personer medverkar. Dagmar Lange, som var hennes riktiga namn, bodde alltid i rum 12.
Obruten tradition med gästgiveri
1933 upphörde förordningen för gästgiveri- och skjutsskyldigheten, varefter Kolbäcks gästgivaregård övergick till den verksamhet som präglar dagens gästgiveri med logi, mat, möten och fester. Kolbäcks kommun köpte 1950 gästgiveriet, med mark och byggnader, av skjutsföreningen, vilken året därpå upplöstes som den sista i Sverige. Jordbrukets ekonomibyggnader revs 1962.
Kommunen arrenderade ut gästgiveriet till olika krögare fram till 1985, då fastigheten såldes. Därefter har verksamheten drivits i privat regi. Fastigheten har sålunda fungerat som gästgivaregård i en obruten tradition sedan 1670. Läs mer om dagens gästgiveri: kolbacksgastgivaregard.com
