Fattigvården i Sverige,
lite historik.
Fattigvård är den äldsta
formen av samhällets hjälpverksamhet för
åldringar, sjuka och barn. De äldsta spåren
finns i våra landskapslagar från 1200- talet.
Där föreskrevs om barnens skyldighet att vårda
sina gamla föräldrar.
Under medeltiden var det kyrkans uppgift att vårda
sjuka och fattiga. Kyrkan tog på den tiden upp tiondet
av bönderna och en del därifrån gick till
de fattiga.
På Gustav Vasas tid skulle staten mer och mer överta
omsorgen om hospitals- och fattigvården. Medeln förslog
dock inte till mer än sjukhusvården så
fattigvården fick, ända fram till 1700- talet,
förlita sig på frivillig välgörenhet.
I byggningabalken av 1734 års lag stadgades att ...alla,
som i socknen bo... skulle bygga och underhålla de
i 1686 års kyrkolag anbefallda fattigstugorna.
1847 års fattigvårdsförordning bestämde
att förvaltningen skulle utgöras av en fattigvårdsstyrelse
i var socken eller stad. De som åtnjöto fattigförsörjning
blev satta under fattigvårdsstyrelsens förmyndarskap.
En förordning från 1871 föreskrev en inskränkning
av hjälpen till att omfatta bara nödtorftig bärgning
åt arbetsoförmögna. Rätten att överklaga
ett beslut togs bort. 50 år senare kom 1918 års
fattigvårdslag. Rätten att överklaga fanns
nu med igen. Fattigauktioner och rotegång förbjöds.
Fattigvårdslagen gällde även barn fram till
1924 då vi fick en barnavårdslag och barn skulle
placeras på barnhem.
Fokpensioneringen blev under 1930- talet allt effektivare
och från 1948 skulle den vara tillräckliga för
de äldres elementära behov.
Fattighusen i Säby Socken.
I Säby socken fanns runt sekelskiftet
1800/1900 två fattighus. Det norra, som var beläget
vid gamla Håskestavägens anslutning till Västeråsvägen
nära Hörnet, det södra på en fastighet
som idag benämns Sjöhaga, belägen vid vägen
från Säby kyrka till Utnäslöt.
Av norra fattighuset finns inget kvar, möjligen några
grundstenar. Där inhyrdes under senare delen av fattigvårdsperioden
de som inte fick plats i södra fattighuset. På
1920- talet bodde i var sitt rum en, från Hällby,
pensionerad ladugårdskarl, Otto, samt en gammal
gumma, förmodligen en änka. Förutom de
två rummen fanns en liten köksvrå. Huset
eller Åhlundstugan som den också kallades
revs på 1940- talet.
Otto som bodde i norra
fattighuset var ett original, som var helg promenerade
till kyrkan i nyputsade stövlar. En egenhet han hade
var att han inte sa tack. Han var väl ingen tack
skyldig, menade han.
En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut
ett sätt att få Otto att för en gångs
skull säga tack. Han ordnade en insamling till ett
par nya stövlar åt Otto. Dessa skulle högtidligen
överräckas av prästen efter högmässan.
Prästen var med på noterna och prisade Ottos
flitiga besök i kyrkan. Vägen från Hällby
slet på stövlarna kunde man förstå
och det var därför som församlingen vill
skänka dessa nya fina läderstövlar. Otto
tog emot gåvan, lade stövlarna på armen,
granskade noggrant sulorna och sa.
Dä ha allt skulla vuri klackjärn
å.
Sjöhaga.
Boningshuset i Sjöhaga blev
uppfört och fick dagens utseende i slutet av 1940-
talet. Platsen är densamma där fattighuset uppfördes
på 1820- talet. Jordkällaren och ett uthus,
som ursprungligen kom från Åskebro, finns
kvar än idag. Vägg av liggande timmer har dagens
boende funnit vid restaurering av huset. Dessutom finns
en halv kvarnsten kvar på tomten, en gåva
från Herr Adjunkt von Unge på Mölntorp
som skänkt den som trappa allt enligt ett protokoll
från 1823.
Från gamla kartor kan man utläsa att 1672 och
1760 finns ingen markering av tomt eller fattigstuga.
På en karta från 1807 finns däremot en
utsättning med benämningen fattigstugeplats.
Från ett sockenstämmoprotokoll
daterat 22 november 1818 heter det:
Företogs till öfverläggning nödvändigheten
av Fattistufvans nybyggande och då församlingens
ledamöter en längre tid insett behofvet af detta
hus, som Allmänna Lagen derjemte fordrar beslöts
att sådan skulle uppföras på samma plats
der gamla Fattigstuvan för några och fyratio
år sedan stådt och...
Av protokollet kan man dra slutsatsen att det där
har legat ett fattighus redan på slutet av 1700-
talet. 1821 fattades beslut om stugans inredning och 1824
beslutades om en insamlingslista för inköp av
en klocka åt fattigstugehjonen ...at äfven
de måtte i sin stilla och ensamma lefnad, se hvad
tiden lider... På en karta från 1855 finns
fattigstugan och tomt på sex kappland (154 kvm)
inritat.
Från husförhörslängd
och fattigkassans protokoll kan utläsas att i Sjöhaga
bodde upp till tio fattighjon. Där fanns flest änkor
och någon enstaka karl. Men i fattighusmiljön
fanns också barn och ungdomar.
År 1867 kom till fattigstugan
en änka 47 år gammal med fem barn från
7 till 15 år. Fyra av barnen utackorderades efter
hand och ett dog. Änkan bodde och levde där
till sin död 82 år gammal. Fattigkassan budgeterade
bidragen till behövande och 1885 fick de boende mellan
75 och 60 kg rågmjöl var. Dessutom 5:- som
julpenning. Nyheten för året var att man fick
rågmjöl och ej omalen råg. Fattighuset
försågs också med ved och ris för
uppvärmning.
Sjöhaga fungerade som fattighus
fram till 1922 då sista änkan som bodde där
dog. Därefter har stället bl. a. varit kyrkovaktmästarbostad.
Familjen Johansson som idag bebor Sjöhaga förvärvade
fastigheten från Säby Gård 1968.
Dagens Sjöhaga
Sammanställt i december 1999 av Kurt Larsson
|
