Sven Ericsson Tore Ferngren
Styrelsemedlemmar i Kolbäcks Belysnings AB

1917, första världskrigets tredje år, började avspärrningen göra sig alltmer gällande. En importvara som vi alla voro mycket beroende av var lysfotogen. På landsbygden var fotogenlampan den enda ljuskällan. Vi ville ogärna gå tillbaka till pärtor och talgdankar igen. Underhand kom det en ersättare. Det var karbidlampan. Den var mycket ljusstark, men svårhanterlig. Det fanns människor som vore fullkomligt vettskrämda för dessa osande och fräsande tingestar. Man var rädd för brand- och explosionsrisker.

Man får nog säga att det var bristen på fotogen som var en stor drivfjäder, om det också inte betydde allt, när det gällde intresset för bildandet av en distributionsförening. Det var ju också den lätthanterliga energin som kunde användas för trösk, vattenuppfordring, vedkapning samt magasinsgöromål. Däremot så äro ännu hushållsmaskinerna en förborgad hemlighet. Var helst två eller flera bönder träffades så dryftades dessa frågor. Det var ju inte bara här utan det var lika över hela landet.

Den 30 juni 1917 hölls det första sammanträdet i Yllesta skola. Lantbrukare från Kolbäck, Svedvi och Berg voro närvarande.
Ivar Eriksson Värpeby förde klubban. Det fanns en handlare Alfred Gustavsson i Brånsta, han höll ett orienterande anförande om särskilt den ekonomiska sidan av elektrifieringen.

Den 11 september 1917 hölls styrelsesammanträde på Mejerikontoret i Kolbäck. Då undertecknades de tidigare stadgarna samt ansökningshandlingarna, som skulle inlämnas till K.B. i länet för registrering av föreningen. Vid samma tillfälle föredrogs anmälningslistorna. De upptog 188 personer samt 5 föreningar som därmed begärde sitt inträde.
På stämman den 12 oktober 1917 beslöt de närvarande att föreningen skulle bildas och kallas Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening u.p.a. Stadgar för föreningen antogs.

Nyårsdagen 1918 hölls styrelsesammanträde hos Erik Eriksson i Tibble. Då beslutades att föreningsmedlemmarna skulle anskaffa stolpar. Huggning av stolpar skulle ske senast under februari månad.

Den 2 april 1918 hölls styrelsesammanträde. Då beslutades att styrelsen skulle framlägga ett förslag till stämman, som skulle hållas samma dag, att byggandet av ledningsnätet skulle omedelbart påbörjas.
Det framgår ej av något protokoll, men Hilmer Andersson blev den ansvarige för linjebyggnaden.
Som kuriositet kan nämnas, att i början brändes stolparnas rotändor över en eld, för att därigenom bättre motstå röta. Vid Viby grävdes en stor fyrkantig fördjupning 2 x 4 x 0,4 m. I gropen hölls en mycket kraftig eld. Stolparna rullades över elden så sakta, att stolparna blev ordentligt förkolnade. Vilket värde proceduren hade kan ej bedömas.

På årsstämman den 29 april 1918 dryftades lämpligheten av att bränna stolparna. Från flera håll ifrågasattes nyttan av sådan bränning, särskilt om den icke blev grundligt gjord. Beslutades att bränning ej skulle fortsätta. Om några år skulle stenarna omkring stolparna plockas upp och stolparna impregneras vid jordytan med något lämpligt ämne exempelvis tjära.

Bilden ur ”Erfarenhetsrön och råd beträffande jordbrukets elektrifiering tillägnade svenska jordbrukare” Utgiven av ASEA, tryckt i Stockholm 1912 från Västmanlands läns museum.

Sju bröder Andersson arbetade både med linjebygge och installationer. ”Stolp-Olle” är ett namn som ej bör glömmas bort i detta sammanhang. Hilmer var bas och hade också behörighet. De övriga var: Helmfrid, Georg, Alfred, Henrik och Erhard. Hilmer och Elin bodde i Tobiebo. Elin hade ett drygt arbete med att skaffa fram och laga mat till alla dessa matfriska karlar. Hon är värd en stor honnör för sin stora husmors-, för att inte säga matmorsgärning.

Bröderna Andersson blev ju senare installationsfirma i Kolbäck med Hilmer, Martin, Georg och Erhard som delägare. Firman finns alltjämt kvar till namnet. Bröderna har sedan flera år lösts ut ur firman. Bröderna har gjort ett berömvärt arbete vid uppbyggandet av föreningen och sedan svarat för underhåll och skötsel av densamma.

Efter hand började det resoneras om att, med Kolbäcks Belysnings AB som kärna, ansluta de omkringliggande föreningarna till ett större företag. Vi önskade att på så sätt få behålla vår egen beslutanderätt över vår förening. Vi fruktade ett politiskt styrt kommunalt företag. Vi hoppades också att på så sätt få koncession för detta större företag. Resultatet av det hela blev att

Svedvi anslöt sig 1 januari 1968
Kolbäck-Berg anslöt sig 1 september 1968
Berga anslöt sig 1 januari 1969
Munktorp anslöt sig 1 januari 1970
Säby anslöt sig 1 juli 1979

Den 1 januari 1982 övertogs Kolbäcks Belysnings AB:s 40 kV ledning av Vattenfall.
Det verkar kanske lite underligt att samtidigt som vi säger att vi vill bevara vår självbestämmanderätt inom Bolaget, så säljer vi oss till Vattenfall.
Så länge Bolaget sköts som det gjorde hitintills så har nog Vattenfall inga ambitioner att utföra något som icke har förankring ute i vår bygd. Vattenfall har visat stor förståelse för våra intressen. Inför detta känner vi stor glädje och tillfredsställelse.

Här slutar Carl-Axel Olsson sin berättelse.