|
|
Sjukstugan och barnhemmet
i Kolbäck |
Sjukstugan och Barnhemmet
På åsen i Kolbäck uppfördes vid
förra sekelskiftet ett större hus avsett till
sjukhem. Huset fick emellertid fler användningsområden.
Från sjukhemstiden.
Från en intervju gjord 1987 får vi här
några intryck av hur en liten flicka,
Ebba Henrietta Pettersson, upplevde sin tid där.
|
Ebba Henrietta Pettersson |
Ebba var
född 1903 i Håskesta.
I tioårs åldern insjuknade hon i hög feber.
Hennes pappa, Per Henning, lånade häst och vagn
från en bonde i Brunna och skjutsade sin dotter till
lasarettet i Västerås.
Där konstaterade man att Ebba hade scharlakansfeber,
en smittsam sjukdom, därför remitterades hon till
epidemisjukstugan i Kolbäck.
|
Så här minns Ebba,
gift Wallin, och 84 år
På nedre botten fanns ett kök och en
stor matsal.
De sjuka barnen var samlade i en stor sal med plats för
sex sängar samt i ett litet rum med tre sängar.
I väggen mellan matsal och kök fanns en lucka
där mat hämtades.
Från matsalen ledde en dörr till förrummet
till ett torrdass inomhus som användes av alla intagna.
På övre våningen ovanför matsalen
fanns en hall med ett piano eller var det en orgel? För
övrigt var där inrett som på nedervåningen.
De som bodde på nedre botten fick inte gå upp
på övervåningen.
Endast en gång var Ebba med om att få gå
upp dit och det var när en vikarierande sköterska
arbetade där. Hon tog barnen med sig upp och spelade
för dem.
Mathållningen skilde sig väsentligt från
vad dagens barn är vana vid. Morgonmålet bestod
av havrevälling med sviskon.
Middagen kunde bestå av gryn, pannkaka eller makaroner.
Mellanmål, skorpa med mjölk.
Kvällsmål förmodligen gröt, minns Ebba.
När vikarien (tydligen en omtyckt person) var där
serverades stuvad potatis.
En gång fick de kaffe med bullar och kakor. Det var
när en pojke från Utnäslöt fyllde år.
Då kom hans mamma till barnhemmet med kaffe och dopp
som dukades upp vid stora bordet i matsalen.
Barnen fick mest klara sig själva. De som var på
benen fick passa upp på de sängliggande barnen.
De hämtade mat i luckan och gav dem som låg till
sängs.
Ingen medicin delades ut. Ett biträde tömde pottor
och diskade dem. Fick inte gå in i varandras rum.
Under sommaren var det tillåtet att gå ut och
leka.
Alla hade var sin säng utom två syskon från
Västerås, fem och två år gamla, som
låg i samma säng. Alla som var där hade
scharlakansfeber.
I alla sjukstugor var det fullt på grund av epidemin
så därför kom även Västeråsbarnen
hit.
En femåring från Västerås bajsade
på sig om nätterna och fick ovett och smisk på
stjärten.
Under de åtta veckor som Ebba var där såg
hon sköterskan endast två gånger. Läkaren
kom dit när det behövdes.
Här slutar intervjun med
Ebba Wallin. |
Från barnhemstiden
Mellan åren 1918 och 1967 användes
det stora huset som barnhem. Barnhemmet användes ursprungligen
för friska barn från tuberkulöst angripna
familjer. Under den senare perioden var det ett upptagningshem,
tillfällig bostad, för barn mellan ett och 12
år. Där fanns plats för 18 barn, flest pojkar,
i fyra sovsalar. Dessutom fanns ett rum för de yngre
barnen.
Barnhusbarnen hade ofta ett gott förhållande
till barnen i samhället. Särskilt populära
blev de när landstinget 1956 installerade TV på
hemmet. Då kom de omkringboende barnen på besök
för att se något spännande eftersom TV ännu
inte fanns i det egna hemmet.
Den 21 november 1967 upphörde dock verksamheten.
Kort historik över huset
ovan.
Huset användes under nästan
100 år,
som epidemisjukstuga 1903-1907,
sjukstuga för tuberkulosvård 1908-1914,
barnhem 1918-1967, inackorderingshem för förståndshandikappade
1967-1980 och slutligen som fritidsgård innan det
brann ner till grunden den 20 maj 1994.
Tuberkulos, tidigare benämning
lungsot, var i slutet på 1800-talet den vanligaste
dödsorsaken. Mälarlandskapen var speciellt hårt
drabbade.
Kolbäck 2004-06-27
Sammanställt av Kurt Larsson
|
|
