Text: Kurt Larsson
Sofielunds vårdhem på 1930-talet.
Sofielundshemmet och dess 100-åriga verksamhet är en provkarta på utvecklingen och den förändrade synen på utvecklingsstörda.
Den 1 oktober 1890 överlät Tysta skolans grundare, Rudolf David Bruce, sinnesslöanstalten i Strömsholm till Vestmanlands läns landsting. Landstingets styrelse, med ordförande Otto von Unge i spetsen, utsåg Elise Blomqvist till föreståndare över skolan, asylavdelningen och arbetshemmet.
Tillsammans med en lärarinna, två sköterskor och en kokerska skulle de vårda 13 gossar och 7 flickor, de flesta med svårare former av det som kallades idioti. Endast ett fåtal kunde sysselsättas med handarbeten av enklaste slag.
Skolan utbildade, under en lärotid av högst åtta år, så kallade bildbara sinnesslöa barn. Därefter stannade de flesta barnen kvar på arbetshemmet. Asylen var för s k obildbara.
På fastigheten fanns stall och ladugård, loge, två källare, tre hemlighus och i trädgården en mängd ädla fruktträd och bärbuskar. Sofielundshemmet var i stort sett självförsörjande när det gällde trädgårdsprodukter, grisar och höns.
Sofielund på 1880-talet. Foto: Regionarkivet Västmanland
År 1944 kom lagen om undervisning och vård av ”sinnesslöa men bildbara” barn och unga. Tio år senare, den 1 januari 1954, kom lagen om undervisning och vård av vuxna ”psykiskt efterblivna”. Begreppet sinnesslöhet försvann.
De bildbara skolhemsbarnen flyttades till Gersillaskolan i Kungsör som invigdes 1957. Sofielunds vårdhem kom därefter att förändras till ett renodlat vårdhem för så kallade obildbara barn och vuxna.
Olfsta gård, på totalt 125 hektar, övertogs den 1 november 1962 av landstinget. Den skulle drivas som sysselsättningsterapigård för patienterna vid Sofielund. Huvudbyggnaden, som innehöll tio rum, ersattes av ett hus i Mexitegel.
Olfsta gårds huvudbyggnad från 1793.
En grundtanke bakom den nya omsorgslagen 1967 var att de utvecklingsstörda så långt som möjligt skulle beredas möjlighet att bo antingen i eget hem eller i en annan öppen boendeform. Någon nyintagning i vårdhem för barn och unga skulle inte få göras.
Ännu en ny omsorgslag kom 1986. Den föreskrev att vårdhem och specialsjukhus skulle stängas och att de utvecklingsstörda skulle flyttas ut i samhället. Sofielunds vårdhem lades ner år 1987. Samma år förvärvades dess mark och byggnader av kommunägda Hallstahem, som förvaltade och hyrde ut lägenheterna fram till år 2011.
I överenskommelsen 1987 mellan Landstinget och Hallstahem ingick att de intagna på Sofielund om möjligt skulle flyttas till övertaliga lägenheter på Östra Nibble i Hallstahammar. Så skedde också under åren 1988–1989.
De friställda husen skulle sedan rustas upp av Hallstahem. Man kom dock fram till att det skulle bli för kostsamt. Det skulle bli betydligt billigare att riva dem.
Sofilelunds vårdhem med olika byggnader. Bildkälla: ABF Kolbäcksdalen 1993
Men i stället för att låta grävskoporna göra jobbet plockades de fyra trevåningshusen försiktigt ner av arbetsförmedlingens "utlånade" arbetslösa under åren 1990–1991.
Det mesta från rivningen togs sedan tillvara och hamnade på ett äldreboende på ön Dagö i Estland i ett av Hallstahammars kommun organiserat biståndsprojekt.
Resterande mark och byggnader ägs och förvaltas sedan 2011 av Strömsholms fastigheter, som påbörjat en upprustning av bostadsbeståndet.
|
|
|